Före kapitalismen måste det raka språket och
det okonstlade uppträdandet ha varit naturligt för alla människor.
De som (för att nu
tala från min manliga erfarenhet) släpper en brakskit i verkstan eller berättar
om tjejen han knullade i går natt, bär på ett äldre kulturarv än den
väluppfostrade som fiser i smyg och pratar om vädret. Självaste Gustav Vasa
kunde skriva till Ivan den förskräcklige: Jag satt på min fjöl när jag fick ert
brev, oj vad det rann!
Pryderiet och
anständigheten infördes av borgarklassen när den behövde en snygg fasad i
privatlivet för att dölja det hänsynslösa plågandet av människor i
produktionen.
Det raka språket och det okonstlade
uppträdandet är alltså något som stora delar av arbetarklassen lyckats rädda
undan makthavarnas inflytande. Men det tas bara fram i arbetarnas egen miljö.
Vi borde inte ha begränsat
oss på det sättet.
Det var när vi klädde
oss i skjorta och slips och gick in i företagarnas förhandlingsrum och använde
hans språkbruk som vi förlorade.
Vi borde ha hämtat
ner företagaren på verkstadsgolvet i stället. Då kunde vi ha sagt på vårt eget
språk:
– Snacka inte skit
nu. Vi ser att du öser in stålar. Nu får du dela med dej, om du vill ha nåt mer
uträttat.
Och näsa gång:
– Du förstår säkert
att det här inte kan fortsätta. Nu har du tjänat nog på oss, nu tar vi över.
Varför gjorde vi inte
det?
Därför att de som skulle förhandla för oss aldrig hade stått på något
verkstadsgolv (profesorssonen Hjalmar Branting) eller också hade som mål att
komma därifrån så fort som möjligt (Gunnar Sträng, Torsten Nilsson) eller
aldrig hamna i produktionen (Göran Persson).
Vi förhandlar
fortfarande på motståndarnas språk. Så länge vi gör det förblir vi förlorare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar