tisdag 13 augusti 2013

När ska vi våga snacka klarspråk?



Före kapitalismen måste det raka språket och det okonstlade uppträdandet ha varit naturligt för alla människor.
De som (för att nu tala från min manliga erfarenhet) släpper en brakskit i verkstan eller berättar om tjejen han knullade i går natt, bär på ett äldre kulturarv än den väluppfostrade som fiser i smyg och pratar om vädret. Självaste Gustav Vasa kunde skriva till Ivan den förskräcklige: Jag satt på min fjöl när jag fick ert brev, oj vad det rann!
Pryderiet och anständigheten infördes av borgarklassen när den behövde en snygg fasad i privatlivet för att dölja det hänsynslösa plågandet av människor i produktionen.

Det raka språket och det okonstlade uppträdandet är alltså något som stora delar av arbetarklassen lyckats rädda undan makthavarnas inflytande. Men det tas bara fram i arbetarnas egen miljö.
Vi borde inte ha begränsat oss på det sättet.
Det var när vi klädde oss i skjorta och slips och gick in i företagarnas förhandlingsrum och använde hans språkbruk som vi förlorade.
Vi borde ha hämtat ner företagaren på verkstadsgolvet i stället. Då kunde vi ha sagt på vårt eget språk:
– Snacka inte skit nu. Vi ser att du öser in stålar. Nu får du dela med dej, om du vill ha nåt mer uträttat.
Och näsa gång:
– Du förstår säkert att det här inte kan fortsätta. Nu har du tjänat nog på oss, nu tar vi över.
Varför gjorde vi inte det?

Därför att  de som skulle förhandla för oss aldrig hade stått på något verkstadsgolv (profesorssonen Hjalmar Branting) eller också hade som mål att komma därifrån så fort som möjligt (Gunnar Sträng, Torsten Nilsson) eller aldrig hamna i produktionen (Göran Persson).
Vi förhandlar fortfarande på motståndarnas språk. Så länge vi gör det förblir vi förlorare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar