När man dör får man väl se

Ju äldre man blir, desto fler begravningar får man gå på. Polarna dör. Den som ligger i kistan slipper höra eländet, men vi andra tvingas sitta där tysta och lyssna på när prästen påstår att den döde ska uppstå och komma till liv igen. Poeten Ove Klinthäll skriver:

Nog är det väl bedrägligt

att prästen med korset och kragen

kan yttra sej ovedersägligt

vid kistan om yttersta dagen?

Är det nånting varom vi intet vet

så är det om evig- och salighet.

Den yttersta dagen – sån jäkla idé!

Den finns bara inte – dö själv får du se!

Och det kommer man ju att göra. Ju äldre man blir, desto mer bråttom är det att göra klart hur man vill bli behandlad när det är så dags. Ingen präst bör få ta mej till förevändning för att sprida sin vidskepelse. Nej, en liten ceremoni med de närmaste, lite prat om vilken förträfflig polare jag varit och så lite glad jazzmusik. Och sen bli kremerad och gå upp genom en skorsten – det är ju ett sätt att nästan komma till himlen. Synd att man själv inte får vara med och uppleva det där…