Ett liv i ständig förolämpning

Låt mej berätta hur det kom sej att jag blev författare på heltid. Det berodde inte på att jag var särskilt duktig på att skriva.

Jag var typograf på Aftonbladet. År 1964 blev jag utnämnd till förman efter att ha jobbat där i närmare två decennier. Dittills hade jag levt under ständig bevakning. Min arbetstid hade kontrollerats minut för minut. Om jag kommit fem minuter för sent hade den gamle basen stått där med klockan i hand och sagt: – Här brukar vi passa tiden, Wernström.

Han sa "vi" också, den jäveln!

Nu blev allt förändrat. Som förman satt jag i ren skjorta i en glasbur och skulle basa över mina forna arbetskamrater. Nu behövde jag inte bry mej om klockan. Jag kunde säga till min förmanskompis:

– Du, jag sticker ut på stan ett tag.

– Gör det du, sa han, det här fixar jag.

Sån frihet hade jag aldrig förr haft. Andra saker började hända. Avlöningskassörskan la bort titlarna med mej, hon som förr slängt till mej lönekuvertet med förakt.

Det hela var motbjudande. I tre månader stod jag ut. Sen sa jag upp mej och beslöt att försöka leva på att skriva.

Men tre månader med privilegier räckte för att jag skulle få perspektiv på de många år jag varit mervärdeproducerande arbetare.

Borgarna är bättre marxister än arbetarrörelsens folk. De vet att ägande är makt. De vet att det är arbetarna som skapar profiterna. Därför övervakas arbetarna så att inte en enda minuts mervärdeskapande arbete ska gå förlorat.

Samtidigt gäller det att dölja för arbetarna deras nyckelroll och omistliga värde. De ska fås att känna sej som en skit som ska vara glad över att över huvud taget "få" arbeta.

Ett liv i ständig förolämpning har Folke Fridell kallat lönearbetet. Det har jag nu sluppit sen 1964. Men det borde alla få slippa utan att behöva byta yrke.