Det finns ingen klasslös kultur

Vi lever i ett klassamhälle som förtrycker den proletära delen av befolkningen. Ett sådant förtryck kan upprätthållas på två sätt: Antingen med vapen och öppet våld, då kallas det fascism. Eller också med fördumning och övertalning, då kallas det borgerlig demokrati.

Det är bara i det första fallet som de förtryckta kan skapa kultur. Då finns medvetenheten där, då pyser upproret under ytan.

I det senare fallet har de förtryckta förmåtts tro att förtrycket är nödvändigt och ofrånkomligt. Då övertar de också fortplantningen av det genom att göra sina barn lydiga och väluppfostrade enligt överhetens normer – och håller sig för övrigt passiva.

Det är till exempel därför det inte finns några författare bland LO:s miljoner medlemmar.

Vi har från 1900-talets första hälft en "arbetarlitteratur" som lär vara unik i världen. Den uppvisar ett antal författare med borgerliga bildningsideal som (med några undantag, främst Moa) skildrar sin väg bort från arbetarklassen.

De är allesammans accepterade av det borgerliga kulturetablissemanget och har mycket lite med proletär kultur att göra.

I Sverige kan vi inte vänta oss att proletär kultur ska skapas av arbetare som står i produktionen. Vilka ska då skapa den? Är det medelklassvänstern vi ska lita till den här gången också?

Då ska jag be att få ställa mej avvaktande.