Skvaller om hundra kändisar

Sommaren är slut, man vill inte gå ut. Bättre att sitta inne och leta fram en god bok. Nu sitter jag och bläddrar i Historiens 100 viktigaste svenskar (Forum förlag). Jag har nämnt den förut, men den hör till de böcker jag ännu inte tröttnat på.  

Där sägs att det funnits ungefär 75 miljoner svenskar sedan våra förfäder kom över isarna för kanske 15 000 är sedan. Boken består av skvaller om hundra av dem.

Det börjar med drottning Kristina som fått nummer 100. Ful som stryk och född i en tid då kvinnigt kön sågs som ett beklagligt handikapp. Strax därefter kommer Kjell-Olof Feldt som med kanslihushögern avreglerade valutamarknaden. Olof Palme sa: Gör vad ni vill, jag begriper ändå ingenting.

Gunnar Sträng hör naturligtvis till de viktiga, han som höjde skatten och åstadkom den jämnaste inkomstfördelning som någonsin förekommit i ett fritt industriland.

Sven Hedin skrev bästsäljare om sina resor och en positiv nekrolog över Adolf Hitler i DN. Honom har jag skakat hand med 1940 när jag var springsjas och körde ett ärende till hans souvenirspäckade lägenhet på Norr Mälarstrand.

Mitt på listan med nummer 50 kommer Stikkan Andersson (1932–1997). Han skrev sin första låt, Tivedshambo, som sextonåring. Skrev 3000 låtar till. Skapade ABBA. Blev mångmiljonär. Dog nersupen och bitter. Lever vidare i Polarpriset.

Albert Bonnier (1820–1900) kom till Stockholm 1835 med knappt 20 öre på fickan. Blev den första förläggare som brydde sig om ung svensk skönlitteratur. Tog risken att ge ut Strindbergs Giftas och Frödings En morgondröm.

Ingmar Bergman var urgammal som trettioåring och hypermodern som åttioåring. Bytte scener och fruar som andra byter bil. Skapade stor konst med enklast möjliga medel: en man, en kvinna, ett rum och en knivskarp dialog.

Bellman (1740–1795) beskrivs som vår första humorist av rang. I ett Stockholm som var ett förorenat träsk med smutsiga gränder och stinkande krogar skrev han visor som i början kunde se ut som from herdedikt men snabbt förvandlades till fylleri, slagsmål, kättja, älskog och rentav död. Tidlösa visor som fortfarande känns fräscha.

Boken slutar med en lista på dem som nästan kom med. Povel Ramel, Calle Jularbo, Tage Erlander, Louis de Geer, Cornelis och en massa andra som man gärna ville se lika kunnigt och respektlöst porträtterade. Jag hoppas det kommer en bok om dem också!