Man får inte slåss – fast några borde!

Det är svårt att tala med barn. De tar allting så bokstavligt. Som mitt barnbarnsbarn. Hon har hört att man inte får slå barn. Så när jag daskar till henne i stjärten anklagar hon mej för barnmisshandel. Det var när hon sugit på en karamell och sen la tillbaks den i karamellskålen. – För den var inge god!

– Man får inte slåss, säger ungen. Det där är misshandel!

 Hon kan prata för sej.

Jag var också ett begåvat barn. För mer än åttio år sedan. Jag tog också orden bokstavligt. Till exempel andra versen på Internationalen när mina föräldrar lärde mej den:

Arbetare i stad på landet

en gång ska jorden bliva vår…

Stad på landet, det måste vara en småstad ute på bystan. Kanske Tranås, den enda småstad jag kände till. Det kunde ju inte vara Stockholm, för där var ju stad överallt. Jag tänkte mej att vi sjöng om arbetare i Tranås.

Barnbarnsbarnet hör att vi diskuterar politik. Hon hör att vi inte gillar Fredrik Reinfeldt och det verkar också som hon begriper varför. Så en dag kommer hon och ropar:

– Hörde du, mamma! Nu slåss han också! Reinfeldt! Man får inte slåss!

– Men…

– Han slåss, det sa dom på radion. För skatter eller någe.

– Säkert för lägre skatter, men…

– Jag tycker inte om honom.

– Det gör inte jag heller Men…

– Han slåss. Det sa som på radion.

Det är svårt att tala med barn. De tar allting så bokstavligt. Att slåss är att slåss, och det får man inte. Om man inte är politiker. Fast de slåss på ett annat sätt. Men hur ska jag förklara det?

När jag inte själv tror på deras sätt att slåss. När jag själv tror att de bara sitter där och slår vakt om sina privilegier och möjligen skulle börja slåss om dessa privilegier hotades.

Man får inte slåss. Inte politiker heller. Om de gjorde det skulle inte sossar och moderater smälta samman som de gör. Och vi vanliga människor skulle kanske ha något att hoppas på.