Så sitter man och glor på Melodifestivalen
igen. Jag försöker hitta en melodislinga som man kan nynna på efteråt. Men för
mej låter allt likadant. Professionellt och industriellt.
Och
så segrar Sanna Nielsen. En självcentrerad tjej som inte inser att alla
medverkande – inte bara hon själv – behövs för att det ska funka på scenen.
Jag
har varit med och kompat kända sångerskor vid några tillfällen. De kommer
klivande, hälsar på sina musiker och sprider en känsla av att det ska bli kul
att göra ett gott jobb tillsammans.
Så
har det varit utom vid två tillfällen. Det ena var på Nalen i Stockholm och det
andra på en scen i Norrköping. På Nalen var det en riktig kändis som inte
låtsades om sina musiker utan uppträdde som om hon ensam skulle framträda.
I
Norrköping var det Sanna Nielsen. Jag satt närmast henne av de musiker som
skulle kompa. Om hon bara sagt hej skulle vi ha känt att vi var ett gäng som
skulle samarbeta. Men hon såg varken mej eller de andra musikerna, klev bara
förbi oss och drog på sej publikens uppmärksamhet.
Sanna
Nielsen är en duktig artist. Hon har en fin sångröst och kan göra det bästa av
den låt hon får sej tilldelad.
Men
vad var det hon fått att sjunga i går kväll? Jag kunde inte höra någon skillnad
på den melodin och de övriga. Inte en melodislinga att komma ihåg och nynna på
efteråt.
Och
så till allt jävelskap släpper de fram Herrys med Diggi-loo Diggi-ley i
programmet – en sån låt som man sitter och längtar efter medan de tävlande drar
sina tråklåtar.
När
jag började musicera på 1940-talet fanns det en standardrepertoar av
gammaldans, jazz och visor som alla kunde. Vår repertoar hade under många år
byggts upp av sånt som folk gillat. Det låg i både musikernas och publikens
intresse att låtarna hade kvalitet och blev långlivade.
Grammofonindustrin
hade motsatt intresse. Den behövde kortlivade låtar som man snabbt tröttnade på
så att skivförsäljningen hölls igång.
I
föreningslivet möter jag dragspelare och fiolister, både män och kvinnor, som
spelar nästan gratis och håller vårt populära kulturarv vid liv i ren
spelglädje.
Nu
prackar man på oss låtar som man knappt kan skilja åt och som man omöjligt kan
minnas dan därpå.
Är
det jag som blivit för gammal och inte kan hänga med? Det är väl troligt. Så
gläd er åt Melodifestivalen ni som kan. Ni är i gott sällskap med några
bolagsherrar som gläder sej åt att tjäna pengar på spektaklet – som måste vara
den egentliga anledningen till att det finns till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar