I går kväll satt man och
glodde på Melodifestivalen igen. Man vet att det är tråkigt men kan ändå inte
låta bli. Som musiker hoppas man ju att det ska komma nån melodi, det heter ju
faktiskt Melodifestival. Men nej!
Man får
vara glad att vi har ett kulturarv med melodier som är hur gamla som helst och
lever vidare för att de låter något. När man sätter ihop ett allsångsblad känns
det naturligt att ta med Kostervalsen (1913), Flicka från Backafall (1920),
Drömmen om Elin (1922), Trollebo-schottis (1924), Svinnsta skär (1928),
Tangokavaljeren (1932) och Brännö brygga (1941).
I
föreningslivet möter jag dragspelare och fiolister, både män och kvinnor, som
spelar nästan gratis och håller vårt populära kulturarv vid liv i ren
spelglädje. Men jag möter allt oftare kamrater som säger att de inte tänker
lyssna på Melodifestivalen.
Ett
barnbarn ringde och sa att han skulle skippa TV-underhållningen och gå på
fotboll i stället. Han ringde för att han ville bli påmind om Ove Klinthälls
fotbollslimerick som han tänkte skoja med på läktaren. Vi tragglade den tills
han kunde den utantill:
Fotboll är stora affärer
Betalar gör vi proletärer
och skränar som fan
Men nere på plan
där springer tjutvå miljonärer.
Det kan tyckas vara ett
häftigt kliv från melodifestival till fotboll. Men båda förekom på samma kväll,
och man kunde välja. I båda fallen var det ju bara att sitta och titta på.
Gubben
sitter helst hemma i värmen och tittar på TV. Grabben sitter i kvällskylan
utomhus och tittar på fotboll.
Vad är det
som förenar dem? Jo, båda underhålls av tävlingar, där några är förlorare och
andra är vinnare. Gubben och grabben tävlar inte själva, de låter andra tävla
åt sej och njuter av spänningen.
Jag har
alltså hittat något som förenar Gubben och Grabben. Det var inte dåligt. Vi
lever i olika världar, åldringen och ynglingen, men i grunden är vi av samma
sort. Den upptäckten känns på nåt sätt behaglig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar