Går du och trallar på Bissi-bissi-bissi
eller Yes-We-Can i dag? Troligen inte. Fast du satt väl där i går kväll och kollade
på Melodifestivalen och hoppades – liksom jag – på någon Waterloo eller
Diggilo-diggilej. Igenting sådant kom. Inte en enda liten melodislinga som
fastnade i minnet.
Något
fanns det att glädjas åt. Till exempel Ace Wilder som höll undan mikrofonen
från ansiktet så att det inte såg ut som om hon tänkte käka upp den.
Kan
nån begripa varför man numera kör med stora runda mikar som de sjungande tycks
vilja stoppa in i mun. Tidigare på dagen kunde man se programmet om Alice Babs
karriär. Hon framträdde runt om i värden, och ingenstans såg man någon
förfärlig rund mikrofon. Överallt var det smala mikar på mer än handsbredds
avstånd från den som sjöng – men ändå med perfekt röståtergivning!
Den
tekniken finns kvar, använd den!
Det
är ju en evig tur att vi har Cornelis, Olle Adolphson, Carl Anton, Ramel och
Taube och alla senare musikaliska begåvningar. Och för oss som spelar jazzmusik
finns lika självklart All Of Me, Lady Be Good, Dinah, Exactly Like You och alla
de andra som ingen tid kan ta kål på.
Vi
behöver ingen Melodifestival. Vad vi behöver är melodier. Och låtskrivare som gör
melodier av lust och glädje – och inte snickrar ihop skitlåtar för att få ut
dom i TV.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar