Lindras våra kval av likas jämmer?

När man har blivit åttinio bast och änkling, då känner man sej gammal och ensam. På morgonen reser man sej upp i sängen och sätter fötterna i golvet och undrar varför man ska kliva upp och gå. Man käkar frukost, lite flingor och mjölk, och känner att man bör ringa nån polare för att åtminstone få höra en röst. Jag ringer poeten Ove Klinthäll som börjar sjunga på Blåsippan ute i backarna står:

Blåsljudet hörs i min hjärtkammare,

pumpen den jobbar allt tveksammare.

Sluttampen närmar sej nu, vad det tycks,

men – leva länge som jag, är en lyx.

Lyx, ja, förresten, är långt liv nåt bra?

Tveksamt ifall det är nånting å ha.

Krämporna kommer och samlas på hög,

långsamt man rör sej och tanken blir trög.

Ser gör man dåligt och illa man hör,

valhänt blir liksom det mesta man gör.

Vad ska en människa leva för då?

Hoppas att blåsljudet snart slutar slå.  

Jaså, han känner sej lika eländig som jag? Det är ju en tröst. Som Olle Hedberg sa så "lindras mänskors kval av likas jämmer". Är ett långt liv nåt bra? Ja, för artister är det bra så länge de orkar göra framträdanden och någon vill anlita dom. Jag har två sk gig inbokade. Den 10 mars i Skärblacka och 28 mars för Förenigen Arbetarskrivare i Örebro. Prata böcker. Troligen sista gångerna jag står inför publik. Det måste jag klara av. Håll tummarna! Sen kan vi säja hej med gott samvete. Hej!