Att skriva en berättelse kan vara ett sätt att söka sanningen.
I en park sitter en man och studerar barnen
om leker där. Barnens mammor tror han är pedofil och tillkallar polis. Han
förklarar. Han är ingenjör och ska konstruera trampminor som ska skada barn.
Inte döda utan skada. Inte i Sverige förstås utan kanske i Afrika.
Där är man van vid att se döda barn, där är
man van vid hög barndödlighet. Men lemlästade barn kan ingen stå ut med. Man
kan bryta ner fiendens motståndsvilja genom att skada deras barn.
Så nu sitter ingenjören och forskar. Försöker
se hur barn trampar, hur hårt de sätter ner foten när de leker och när de går.
En trampmina ska ju inte smälla bort hela ungen utan bara ett ben eller halva
benet. Styrkan måste anpassas…
Berättelsen är påhittad, men vad finns det
för sanning bakom den? Poeten Ove Klinthäll har skrivit:
Det neutrala
Sverige säljer vapen på export,
och vem som
helst får köpa bara vi får bra betalt.
Bofors´
produkter är förstås av allra bästa sort,
och
massakrerar kropparna fullständigt neutralt.
Bakom varje tekniskt framsteg ligger forskning. Välutbildade
ingenjörer forskar åt vapenindustrin, som är en av de största och lönsammaste
industrierna i världen.
Det som sker där är hemligt. Men det som måste ske kan göras synligt i en
påhittad berättelse. Litteratur är dikt. Det som påstås där är inte verifierbar
sanning, men det kan vara så nära sanningen vi kan komma. Det är en av
anledningarna till att skönlitteratur kan vara viktig. En lögn som gör
sanningen synlig.
Lysande
SvaraRadera