Hur gör man för att åka buss?

I går kväll sände TV intervjuer med folk som blev tillfrågade om de använde kollektivtrafiken. De flesta körde bil. Om jag blivit tillfrågad skulle jag ha svarat att jag aldrig åker kollektivt. Jag kan inte ta buss. Jag vet inte hur man gör.

I min ungdom klev man på bussen och betalade till föraren. Om jag numera skulle tvingas ta spårvagn eller buss skulle jag råka illa ut. Jag vet inte hur jag skulle betala. Om det klev på en kontrollant skulle jag bli dömd att böta ett par tusen för att ha tjyvåkt.

I programmet påstods det att kollektivtrafiken blivit dyrare. Det är tydligen något slags kort man ska köpa som har ökat i pris.

Troligen bestäms både priset och systemet av politiker som aldrig själva anlitar kollektivtrafiken. Om de gjorde det skulle den alldeles säkert vara gratis.

Gör kollektivtrafiken gratis och lägg kostnaden på skatten! Då minskar biltrafiken. Och vi tar solidariskt på oss kostnaden för dem som politikerna aldrig ser – de gamla och fattiga som verkligen skulle behöva ta buss och spårvagn men nu inte har råd.

Jag har tidigare nämnt den gamla tanten som bor två hållplatser från ICA-butiken och som får släpa hem sina matkassar både sommar och vinter, men skulle kunna ta spårvagnen om den var gratis.

I min bok Kalle finkel och Makten säger en kvinna så här:

"Politiker är en som snackar bra men i övrigt saknar talanger. En som snabbt säkrar sina egna inkomster och förmåner och betraktar dom som det enda man inte får nagga på. En som aldrig drabbas av sina egna beslut. En som tror sig äga samhället och har mandat att sälja ut folkets egendom och rasera våra institutioner. En som inte vill följa folkets vilja utan i stället leda folket. En som i grunden inte är demokrat. En som troligen är son eller dotter till en politiker, för allt det här går i arv, faktiskt."

Jag håller med henne. För det är ju mina egna ord hon yttrar. Att skriva skönlitteratur är att få påhittade personer att säga det man vill ha sagt. Lite jobbigt – men värt besväret!