Om jag inte hade framtiden bakom mej

Har jag gjort bort mej nu igen? Ja, tydligen. I går skrev jag apropå teves förmåga att forma ungdomens smak: Tänk om tevefolket skulle vända på steken och bjuda in unga musiker som spelar svenskt! Gammalvals, hambo, schottis, polka, mazurka! Vi har ju samlat på oss massor av god och glad musik under de senaste hundra åren.

Bland dom som kommenterade fanns en som tyckte att jag lät som en sverigedemokrat. SD vill ju värna allt svenskt. Något har hänt i vårt lands debattklimat. Jularbo, Povel Ramel, Evert Taube, Andrev Valter, Cornelis, Carl Anton… nog är det svenskt men är det därför sverigedemokratiskt?

Vad är det som har hänt? Om jag sätter upp en svensk flagga på husknuten kan det signalera att jag är främlingsfientlig. Jag såg häromdagen en nynazist i en talarstol som var prydd med en stor svensk flagga. Odemokratiska skummisar har gjort den blågula flaggan till sin symbol. Förr symboliserade den överklassens fosterländskhet, så det kan ju göra detsamma.

Det är nu det svenska som ska misstänkliggöras och jag tror jag vet varför. Det svenskaste som finns är den välfärd som vår arbetarrörelse skapade och som gjorde vårt land till ett internationellt föredöme under 1950, 1960 och 1970-talen. Det var den välfärdsmodellen – inte kommunismen – som hotade kapitalismen, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Därför gick kapitalisterna till motvärn, vi fick EU, svenska sossepolitiker köptes upp och vi fick nya högern som kallar sej arbetarparti och nu styr landet.

Om jag inte hade framtiden bakom mej skulle jag kanske börja kämpa politiskt. Det kan jag inte från det åldringsboende där jag nu håller till. Men jag kan välja vilken musik jag vill lyssna på. Det blir Kostervalsen, Gånglåt från Äppelbo, Drömmen om Elin och Underbart är kort hellre än amerikansk rock. Melodier man kan tralla på när man sitter och blundar mot solen. Och som jag tror att våra ungdomar också skulle gilla om de bara fick höra dom lika ofta som det våra programmakare envisas att bjuda på.