Låt oss fortsätta snacka poesi!

Jag fick en hel del intressanta svar på min blogg Jag ville jag vore poet häromdan. Våra vänner vet mycket om poesi. Själv försöker jag lära mej något. Jag återgår ofta till Alf Henriksons Verskonstens ABC. Han säger där att man åtminstone måste ha rytm för att en text ska kännas poetisk. Orytmisk "dikt" kan ingen läsare komma ihåg en timme efteråt. Han skriver:

Största förtjänsten med poesi – är

att den fastnar i minnet och vill förbli – där.

Ibland blir jag förvånad när jag ser hur orimmad vers ändå kan funka. En mycket omtyckt schlager är ju Lasse Stefanz De sista ljuva åren – som inte innehåller ett enda rim! Något som man inte ens märker när man lyssnar och trallar med.

En som tycks vara noga med hur ett riktigt rim ska se ut är poeten Ove Klinthäll. Han rimmar en varning:

Om man ska va riktigt noga,

och det ska man absolut,

rimmar "noga" på Karlskoga

men alls icke på Arboga

fast det faktiskt så ser ut.

En som skojat med rimkonsten är Björn Barlach, han ni vet som skrivit texten till Lill Lindfors-låten Musik ska byggas utav glädje. En klurig vers av honom är den här (som jag citerar ur minnet):

Jag ville skriva en visa,

den vackraste visa som fanns,

men in smög som rim en prensisa

som ville bli gift med en prans.

Men pransen han råkade heta

inte Frans, som var tänkt, utan Jöns.

Så prensisan hon började greta

när hon inte blev hans utan höns.

En verskonst som jag faktiskt lyckats med är Limerick. Här är ett exempel:

Två nunnor i klostret Djuphällen

kokar kaffe på spritkök i cellen.

Sista skvätten dom spar

utifall att dom tar

varsin munk där i cellen till kvällen.

Här kan vi kanske mötas. Ni som haft åsikter om orimmad vers och sonetter och annat i vår diskussion om poesi – få se om ni kan bidra med några limerickar. Jag ska gärna publicera dom här. Och i morgon ska jag återkomma med några av mina egna.