Demokrati – visst ska vi ha det?

I går skrev jag nånting om pension. Att de som har tunga och farliga jobb och fort blir utslitna, att dom måste bli pensionerade tidigare än dom som har lätta och roliga jobb. Poeten Ove Klinthäll har behandlat denna enkla självklarhet:   

Den som gör nån prestation som inte är till nytta

som klättra på Mount Everest, som göra VM-mål,

beundras nåt så imbecillt så folk blir som förbytta,

ger guld och glans och ära och oändligt jubelskrål.

Men den som högpresterar varje dag i åldringsvården

med tunga lyft och långa pass och jämt är i aktion,

får den medaljer och beröm? Nej slitna axlar får den,

och usel lön, förstås, och dålig förtida pension.   

De flesta av oss är medvetna om vårt samhälles orimligheter. Ändå fortsätter eländet. Några vill tydligen ha det så. Folket vill det inte. Jag googlar ordet demokrati. Det betyder folkmakt, förtydligat: att folket ska få bestämma. En enkel slutsats blir att vi inte har demokrati i Sverige. Men så kan man väl inte resonera. För det har vi väl?

En dikt från min ungdoms diktarförsök rinner mej i minnet:

Demokrati är nåt som

det inte är så gott om.

Men har men den så gott som

så är det ju inte så bråttom.

Jag hade tydligen tidigt mina tvivel på den svenska demokratin.

Det var när jag upptäckte att sossarna inte strikt följde sitt partiprogram. Sen började jag resa omkring i världen. I jämförelse med det jag såg framstod Sverige som det enastående land det faktiskt är. Vi har demokrati så gott som. Och det som fattas kommer ni nog att fixa, ni som är unga och aktiva och kan skilja på höger och vänster.