Jag ville jag vore poet!

Om man tar ett prosastycke och delar upp det i olika långa rader kan man kalla det för poesi. Många modärna lyriker gör så. Själv tycker jag att lyrik ska ha rim och meter. Då blir det svårare. Allra svårast är riktigt bundna versformer som till exempel sonett. En sån skulle jag aldrig kunna skriva. 

Shakespeare skrev hundratals sonetter. Kärleken var förstås ett vanligt tema: "Two loves I have of comfort and despair… Kärlek duger också som tema när vår vän Ove Klinthäll prövar på sonetten. Poet som han är har han inga problem med formen:

Mörk rullgardin dras ner och lampan släcks,

mjuk väntar sängen på den trötta kroppen

– såvida inte det blir tal om sex!

Tjoflöjt, då blir det fart på pillesnoppen!

Nä fy! Vad är det här? Jag blir perplex,

jag spårar ur precis! Det här var droppen,

och tvivel på min diktarådra väcks.

Av alla var det där den största floppen!

Sonetten skulle handla, var det tänkt,

om denna obeskrivligt ljuva gåva

som goda gudar människorna skänkt!

förmågan till att koppla av och sova,

att sjunka som ett barn i Morfei famn.

Åt fanders gick det! Kors i jisse namn!

Jag gillar poesi. Jag ville gärna vara poet. Jag önskar att jag kunde skriva vackra, rytmiska och rimmade dikter. Jag försöker, men det blir sällan mer än två rader. Det är skönare att kramas / utan pyjamas. Men hur gör man sen? En bok på ett par hundra sidor kan jag skriva, men inte en sonett på fjorton rader. Konstigt!