Flera gånger har jag framfört åsikten att
lyrik ska ha rim och meter. Och att jag tycker illa om prosatexter som
presenteras i olika långa rader och kallas för lyrik. Bland mina gamla papper
hittar jag nu en text som jag skrivit med olika långa rader. Historien om sir
John Hawkins:
Vill ni höra en historia om grymhet och
tortyr
så fråga folk på andra kontinenter
från korstågens tid till vårt århundrade
hur de släpat fram kapital
till Europas manufakturer och industrier
och sen lämnats att svälta ihjäl på Indiens
förtorkade slätter
och de bolivianska tenngruvornas torra
månlandskap.
Sir John Hawkins upptäckte att det var en
god affär
att frakta slavar från Afrika till Amerika.
Och drottning Elisabeth blev förtjust
och lånade honom ett skepp
och skeppets namn var Jesus
och sir Hawkins vapensköld
bar bilden av en neger i bojor.
Och Liverpool och Manchester
växte till blomstrande jättestäder
uteslutande med levande negrer som
handelskapital.
Men dessförinnan hade Mexico och Peru
förslavats av spanjorerna
och Afrika av portugiserna
och holländarna tog Malta och Java
med mutor, massaker och mord.
Och strävsamma företagare i Europa
sparade ihop ett litet startkapital
och startade små industrier med lån från
banken.
Men var kom dessa pengar ifrån?
Om man gluttar bakom bankfasaden
grinar sir John Hawkins ansikte fram
och bakom honom miljoner och miljoner
av utmärglade lik
på tre skövlade kontinenter.
Så där har jag skrivit nån gång i mina yngre
dagar. Texten är inte publicerad och jag har aldrig kallat den för lyrik. När
jag nu läser den tycker jag att uppdelningen i olika långa rader ger innehållet
en effektivare framtoning. Så det viktiga är väl vad man vill säga och att man
vill ge det en så effektiv form som möjligt. Att kalla mej lyriker utan att
behärska rim och meter vill jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar