När jag
för ett tag sedan skrev att varje land borde framträda i Melodifestivalen med
något typiskt för sin egen musik, tyckte Nicklas Lundström att jag hade fel. Han
skrev: "Håller inte med. Musik om något har alltid varit sant
internationellt, tänk allt från klassiskt till jazz, pop och punk…"
Han har
naturligtvis alldeles rätt. Och han får medhåll från bästa möjliga håll, märker
jag när jag läser boken JAZZ av Ulf
Linde, en av svensk jazzmusiks stora personligheter.
Ulf Linde vill tala om vad jazz
är. Han polemiserar mot dem som anser att svensk folkmusik är Hjort-Anders
spelmanstradition. Men den är ju bunden till en miljö med jord, skog och
vattendrag, skriver han. Nu lever människor i sovstäder, arbetar i fabriker och
ser naturen bara som blommor i krukor. I vår värld är Hjort-Anders spelmän inte
mer aktuella än den gamla folktrons tomtar och troll.
Vår tids folkmusik är jazzen.
Och
vad är då jazz? Ulf Linde förklarar: Jazz skiljer sig från annan musik genom
att den föds spontat i ögonblicket direkt ur den mänskliga kroppen. Man spelar
inte samma solo två gånger. Jazzmusiker analyserar inte, de skriver inga
manifest, de bara spelar.
Ulf Linde tycker att jazzen häri
liknar annan stor musik. Mozart och Bach hade en ursprunglig enkelhet i sitt
musikskapande som låter oss ana att de var storartade rytmiska begåvningar.
Jag
och hustru Inga hörde Ulf Linde spela vibrafon på Björknäspaviljongen 1947. För
oss som beundrade hans vibrafonspel var det sorgligt att han slutade med
musiken. Själv sa han bara att det inte var kul längre. Han ogillade "den
drogkultur som efter amerikanskt mönster grasserade bland svenska
jazzmusiker".
För oss unga amatörer som
trängdes kring de stora och var med på deras nattliga jamsessions var deras
supande lite irriterande. Men det fanns även helnyktra jazzstjärnor. I den
IOGT-loge där jag tillbringade min ungdom fanns flera musiker, däribland
Reinhold Svensson, en av landets främsta jazzpianister. Så nog fanns det
ordentligt folk i musiklivet.
För
mig är jazzen en bit av min tillvaro, skrev Ulf Linde i Orkesterjournalen i
juni 1953. Man kan beklaga att han inte lät den bli hela hans tillvaro. Synd att
han lämnade jazzen för att gå bort sig i konstkritik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar