Läsvärt om våra förfäder

Sedan våra förfäder kom över isarna för kanske 15 000 år sedan har det funnits ungefär 75 miljoner svenskar. I boken Historiens 100 viktigaste svenskar (Forum förlag) kan man läsa om hundra av dem. En bok fylld av historisk kunskap och underhållande skvaller.

Det börjar med drottning Kristina. Ful som stryk och född i en tid då kvinnigt kön sågs som ett beklagligt handikapp. Strax därefter kommer Kjell-Olof Feldt som med kanslihushögern avreglerade valutamarknaden. Sen kommer Jan Guillou, bland annat för att allt han rör vid förvandlas till guld.

Gunnar Sträng hör naturligtvis till de viktiga, han som höjde skatten och åstadkom den jämnaste inkomstfördelning som någonsin förekommit i ett fritt industriland.

Erik Johan Stagnelius (1793–1823), en ful fylltratt, narkoman och horbock som skrev vår vackraste och mest ömsinta lyrik.

Mitt på listan kommer Stikkan Andersson (1932–1997). Han skrev sin första låt, Tivedshambo, som sextonåring. Skrev 3000 låtar till. Skapade ABBA. Blev mångmiljonär. Dog nersupen och bitter. Lever vidare i Polarpriset.

Hjalmar Branting (1860–1925) var professorsson, en kul kille som söp upp sitt arv i glada vänners lag och lade grunden till det svenska välfärdssamhället genom att göra sossepartiet rumsrent.

Hasse och Tage lämnade sitt första filmförslag till SF: ”Det handlar om en gubbe som går in i första rutan och ut i den sista. Däremellan skulle det hända en massa skojiga saker, tänkte vi.”

Per Albin Hansson (1885–1946) myntade begreppet folkhem i en remissdebatt 1928. Han höll Sverige utanför andra världskriget och hade två familjer som han alternerade mellan

Carl von Linné bringade ordning i växtvärlden. För egen del utnyttjade han sin berömmelse för att idka älskog med bondjäntor och sameflickor och knulla sig genom Sverige från söder till norr.

Ingmar Bergman bytte scener och fruar som andra byter bil. Skapade stor konst med enklast möjliga medel: en man, en kvinna, ett rum och en knivskarp dialog.

Bellman (1740–1795) beskrivs som vår första humorist av rang. I ett Stockholm som var ett förorenat träsk med smutsiga gränder och stinkande krogar skrev han visor som i början kunde se ut som from herdedikt men snabbt förvandlades till fylleri, slagsmål, kättja, älskog och rentav död. Tidlösa visor som fortfarande känns fräscha.

Sveriges viktigaste person genom tiderna är Gustav Vasa (1496–1560). Han var en klädsnobb, duktig på luta, led av tandvärk, brutaliserade straffen och lade grunden till ett samhälle där pennan, icke svärdet, skulle vara det starkaste vapnet.

Som sagt – historisk kunskap och underhållande skvaller. Och mycket läsvärt.