En liten björk vet mycket, men…

Om man vore en liten björk skulle man veta väldigt mycket. Man skulle ha kunskaper om kemi och fysik och matematik, kanske också om färg och form. När våren kom skulle man skicka ut blad på grenarna och fylla dem med grön klorofyll, som kan fånga in det livgivande solljuset, med vars hjälp man skulle tillverka socker av vatten och av luftens koldioxid.

Sen skulle man hålla på hela sommaren och tillverka kolhydrater i sin lilla kemiska fabrik. Man skulle räkna ut åt vilket håll man borde sträcka sig för att inte solen skulle skymmas av andra växter. Man skulle skicka ut frömjöl och försöka sprida sitt liv och sina kunskaper med vinden.

När det blev höst skulle man bli snål och ekonomisk. Vad är det man har i bladen? Jo, det är klorofyll som består av kväve och magnesium. Det är dyrbara ämnen som måste hämtas upp ur jorden och är svåra att bygga upp på nytt. Och så är det gula färgämnen som ska skydda det känsliga klorofyllet. De består mest av kol och väte som finns i luften och är lätta att få tag på. Alltså drar man in klorofyllets kväve och magnesium och gömmer dem i stammens och grenarnas lagerutrymmen, där de ligger säkra till nästa vår.

Nu hänger bladen där och har blivit gula, med bara färgämnena kvar. Kol och väte och lite syre. Att dra in dem skulle bli för jobbigt, då är det lättare att bilda dem på nytt till våren. Bladen får falla av med färgämnena kvar. Själv spar man energi som man kan leva på tills jordaxeln på nytt kommer i sådant läge att det lönar sig att sätta nya gröna blad och fånga solstrålar och starta den fotosyntes som håller hela livet på jorden igång.

Om man vore en liten björk skulle man alltså veta ganska mycket. Men en sak skulle man inte veta: Man skulle inte veta att man visste! En björk kan aldrig veta att den vet. För någon skillnad måste det ju vara mellan björkar och människor.