Om man vore en liten
björk skulle man veta väldigt mycket. Man skulle ha kunskaper om kemi och fysik
och matematik, kanske också om färg och form. När våren kom skulle man skicka
ut blad på grenarna och fylla dem med grön klorofyll, som kan fånga in det
livgivande solljuset, med vars hjälp man skulle tillverka socker av vatten och
av luftens koldioxid.
Sen skulle man hålla
på hela sommaren och tillverka kolhydrater i sin lilla kemiska fabrik. Man
skulle räkna ut åt vilket håll man borde sträcka sig för att inte solen skulle
skymmas av andra växter. Man skulle skicka ut frömjöl och försöka sprida sitt
liv och sina kunskaper med vinden.
När det blev höst
skulle man bli snål och ekonomisk. Vad är det man har i bladen? Jo, det är
klorofyll som består av kväve och magnesium. Det är dyrbara ämnen som måste
hämtas upp ur jorden och är svåra att bygga upp på nytt. Och så är det gula
färgämnen som ska skydda det känsliga klorofyllet. De består mest av kol och
väte som finns i luften och är lätta att få tag på. Alltså drar man in
klorofyllets kväve och magnesium och gömmer dem i stammens och grenarnas
lagerutrymmen, där de ligger säkra till nästa vår.
Nu hänger bladen där
och har blivit gula, med bara färgämnena kvar. Kol och väte och lite syre. Att
dra in dem skulle bli för jobbigt, då är det lättare att bilda dem på nytt till
våren. Bladen får falla av med färgämnena kvar. Själv spar man energi som man
kan leva på tills jordaxeln på nytt kommer i sådant läge att det lönar sig att
sätta nya gröna blad och fånga solstrålar och starta den fotosyntes som håller
hela livet på jorden igång.
Om man vore en liten
björk skulle man alltså veta ganska mycket. Men en sak skulle man inte veta: Man skulle inte veta att man visste! En
björk kan aldrig veta att den vet. För någon skillnad måste det ju vara mellan
björkar och människor.
Biologi och filosofi i grön förening. Lysande.
SvaraRadera