Hur man kan börja och sluta en bok

                                                                              

Litteraturvetaren Ulla Berglindh skrev en gång en artikel: "Om häftiga börjor och happy ends". Hon gav exempel på hur författare försökt fånga intresset på första raden och tvingat läsaren att läsa vidare. Det mest kända exemplet var från Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga: Äntligen stod prästen i predikstolen. Vadå äntligen? Vilken präst? Vad har hänt?

Själv har jag skrivit många böcker. När jag skrev historia från vikingatiden försökte jag låta som en runsten: Det här är historien om trälpojken Halte. Kort och rytmiskt.

För många år sedan föreslog min förläggare att jag skulle skriva en läsebok om Sverige, ett slags nutida Nils Holgersson. Jag satte igång: Torsdagen den 14 mars visste Nicke ännu inte att han skulle ut och resa och bli berömd. Den resan växte ut till tre tjocka volymer och blev alldeles för dyr att användas i skolan. Mitt största misslyckande.

Ibland har jag skrivit i sagoform, både för barn och för vuxna. När en bok börjar: Nu ska jag berätta en saga som är alldeles sann, då anar man att det är lite si och så med sanningen. En av de böcker jag fortfarande minns att jag varit lite stolt över börjar så här: I ett fjärran land långt borta från Orienten levde herr Jakopp Styx. Det gör han inte längre. Här skymtar döden, liksom i den här första raden: I nästa vecka fyller jag hundra år. Äldre bör ingen människa bli.

Det kan också vara intressant att se hur en berättelse kan sluta. Här kan jag nämna det av mina bokslut som jag är mest belåten med: Sverige är vackert och rikt men det ligger i rövarhänder. Det skrev jag 1987 och det har bara blivit sannare med åren.