Humor vet jag inte vad det är

I Nationalencyklopedin ägnas tre spalter åt begreppet Humor. Det börjar med en sk rolig historia. En passagerare på spårvagnen frågar: Varför står vi stilla så länge här? Konduktören: Vi väntar på ström. Passageraren: Ström? Kan inte han ta nästa vagn?

Såna historier kan locka fram ett leende men är i nästa ögonblick glömda och sätter inga spår. Så jag måste fundera. Humor borde väl inte vara något helt likgiltigt.

Humor kan uppstå av ren dumhet. George Bush hade inte en aning om att han var rolig när han sa: – Merparten av vår import kommer från utlandet. Eller: – Ett lågt valdeltagande tyder på att färre människor deltagit i valet.

En del ordlekar tycker jag är roliga. Som: Det är bättre att sitta på krogen och tänka på kyrkan än att sitta i kyrkan och tänka på krogen. Eller: För en del är livet bra jävligt, för andra är det jävligt bra. Eller som Tage Danielsson sa: Dom som far väl far väl för att dom som far illa far illa.

Jag tycker det skulle vara jättekul om någon ansvarig sa: – Tyvärr, landstingsdirektörn, du får ingen lön den här månaden – det finns inga pengar.

Mästarna kan rimma sina roligheter. Som Ove Klinthäll när han skriver om marknadsekonomin: ”Den fria konkurrensen / tycks nästan jämt ta chansen / att nå sitt främsta mål: MONOPOL!” Eller Povel Ramel när han talar om astronauterna och landar i rena galenskapen: ”De kan flyga mot ofattbart avlägsna mål / men inte tända en tändsticka mot en tvål.”

Om något är roligt i den här texten är det inte min förtjänst. För jag har bara stulit från olika håll. Av det kan man lära att det är det första en skribent måste bli duktig på.