Nu håller jag förstamajtal

Det snackas i talen i dag om att vi måste skaffa fram jobb. Jag skulle vilja fråga: Varför då? Vad är det vi saknar? Om vi har allt vi behöver, vore det då inte enklare att dela på det som måste göras och sen dela på det vi har? Planekonomi, säger borgarna då. Javisst, all ekonomi måste planeras, frågan är bara: av vem?

I själva verket skriker hela tillvaron nu efter planekonomi. Men det står inte på plakaten på första maj. Så vad demonstrerar man för? Om man nu demonstrerar. I arbetarstaden Norrköping har man ställt in förstamajtåget och har bara ett möte. Det påminner om Finn Zetterholms visa:

Första maj, första maj,

alla löften på svaj,

röda fanor i mängd, ser man på!

Men en röd som är blå

litar jag inte på.

Jag vill inte gå med ut och gå!

Det glesnar i våra led. Det är dags att gripa tillbaka i rörelsens historia, lämpligen till det program som sossarnas finansminister Ernst Wigforss skrev 1945. Det utmynnade i tre enkla krav: Full sysselsättning! Rättvis fördelning! Demokrati i näringslivet!

Full sysselsättning betyder att det allmänna ska ge jobb när det privata inte kan det. Rättvis fördelning betyder solidarisk lönepolitik och trygghet vid inkomstbortfall. Demokrati i näringslivet betyder statlig kontroll över kreditgivningen och offentlig kontroll över kapitalmarknaden.

Men Wigforss gick ännu längre. Han krävde att naturtillgångar skulle ägas av samhället och att tomtmark och hyreshus i städerna skulle överföras i kommunal ägo. Han sa också: Ekonomisk makt utan skyldigheter står i strid med idén om demokrati och måste begränsas.

Vi måste kräva att företag inte får avskeda utan att hålla arbetarna skadelösa. Det betyder miljoner i avgångsvederlag åt varje familj.

Naturligtvis skulle det bli ett jävla liv på företagen om politikerna började använda den makt vi gett dom. Till det kan man bara säga att det är bättre att några direktörer blir lite ledsna än att tusentals familjer får sin tillvaro krossad.

På senare tid har politiker börjat säga att dom är maktlösa, att dom ingenting kan göra. Om dom fortsätter med det snacket måste vi fråga vad vi ska ha dom till.