Tillåt mej tänka i enklaste spår

Dagens stora problem är arbetslösheten. Politiker säger att de vill skaffa fram arbetstillfällen. Om de är högerpolitiker så ljuger de. Ingen politiker kan tvinga privata företag att anställa folk. Om de är vänsterpolitiker ljuger de också. I regeringsställning skulle de kunna utrota arbetslösheten genom att erbjuda jobb i den offentliga sektorn, men det lovar de aldrig.

I den offentliga sektorn arbetar man för att ens medmänniskor ska få bästa möjliga liv. Det känns som en god anledning. I privata företag jobbar man för att privata företagare ska tjäna pengar. Det känns inte som viktigt för samhället.

Vi behöver vissa varor och vissa tjänster. Vi skulle kunna planera hur dessa behov skulle täckas och sen dela på jobben och fylla våra behov utan jäkt och stress. Planekonomi, javisst! Men nu är vår befolkning delad i två delar – en större del som är van vid att arbeta och en mindre del som är van att tjäna på andras arbete. Två klasser. Arbetare och kapitalister.

Klasskamp alltså. Arbetarklassen har moraliskt rätt i sin kamp. Så enkelt är det – och jag begriper inte varför det inte står klart för oss alla. Ej tjäna på andra men tjäna varandra!

Jag känner mej enfaldig när jag skriver så här enkla saker. Några av er kommer att finna mej enfaldig. Men vadå – jag har inget anseende att förlora. Och ibland känns det skönt att koppla bort alla ambitioner och bara låta tankarna gå i riktigt enkla spår.