Våren är här. Förr började bina surra vid den här tiden. Nu står våra bikupor tomma. Vi har blivit gamla. Nu är vi 87 år (hustru Inga fyller i dag) och vi orkar inte jobba med bin längre. Men det händer att vi saknar de arbetsamma små kräken.
Ett bisamhälle är en märklig företeelse.
För en ytlig betraktare kan det se ut som nåt slags tyranni, där hundratusen likriktade arbeterskor slavar åt en liten överklass, bestående av en drottning och några drönare. Men så är det inte.
Nog sliter arbetsbina. Men drottningen jobbar också. Hon har lite lattjo med drönarna under en enda parningsflygning i sin ungdom, sen tillbringar hon sitt liv med att gå runt i kupan och lägga hundratusentals ägg. När hon blir gammal föder arbetsbina upp en ny drottning, och då får hon sticka iväg med sina gamla bin eller också har dom ihjäl henne. Och drönarna körs ut att dö av svält och kyla.
Det ser ut som arbetarmakt och proletariatets diktatur, men det är det inte heller. Det är styrt av instinkter alltihop.
Och bina har haft god tid på sej att utveckla stabila instinkter. Det äldsta bi man har hittat är 50 miljoner år gammalt. Det låg inkapslat i en klump av jade.
Bina fungerar perfekt och framställer en produkt som är perfekt. Honungen är tidlös, den åldras inte, den är hälsan själv, framställd och förädlad av naturens samlade erfarenhet.
Men honungen är bara en bisak. Binas viktigaste jobb är att pollinera.
Det kostar bina 60 000 flygningar att få ihop till en vanlig 700-grams burk honung. På dessa 60 000 flygningar besöker bina säkert en miljon blommor. En kupa som ger 70 kilo honung har alltså ute i markerna bidragit med 100 miljoner pollineringar. Som tillfaller traktens bönder och fruktodlare och i sista hand hela samhället.
Biodling är för de flesta en binäring, en bisyssla, där biinkomsten bara är en bieffekt av ett mycket större bidrag till samhällsekonomin.
Nu har vi alltså slutat med denna bisyssla, Inga och jag. Etiketter och tomma burkar ligger kvar i skåpen. På väggen sitter ett foto av oss när vi sålde böcker och honung på Skänninge marknad. I friggeboden där slungan stod hänger overall och hatt med flor ännu kvar. Och här sitter jag i vårsolen och känner att jag inte längre skulle orka lyfta en låda med bin och honungskakor ur kupan. Fy fan!
Nej, glad ska man vara! Våren är här. Så låt oss glädjas med poeten Ove Klinthäll som svarar så här när jag ber honom säga något om våren:
Moder Vår, som är på jorden,
tack för dina ljuva dagar!
Alla, tror jag, som bebor den,
gläds i både själ och magar.
Ljuset, vinden, solen, värmen,
kryp och växter, blom och blad,
allting skakar du ur ärmen
och gör undertecknad glad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar