Jag har ett elakt kusinbarnbarn som klagar på mina texter. Du skriver så tråkigt, säger hon. Kan du inte vara lite rolig nångång! Nej, säger jag. Jag vet inte hur man gör.
Jag går till Nationalencyklopedin. Där ägnas tre spalter åt begreppet Humor. Det börjar med en sk rolig historia. En passagerare på spårvagnen frågar: Varför står vi stilla så länge här? Konduktören: Vi väntar på ström. Passageraren: Ström? Kan inte han ta nästa vagn?
Såna historier kan locka fram ett leende men är i nästa ögonblick glömda och sätter inga spår. Så jag måste fundera. Humor borde väl inte vara något helt likgiltigt. Vad är jag själv road av?
När sjuksköterskorna strejkade för några år sen såg jag ett teveprogram där en förhandlare intervjuades. Hon tyckte att sjuksköterskorna krävde för mycket. Den fantasilöse journalisten tackade för intervjun. Jag tyckte han borde ha frågat: Vad tjänar du själv?
Hon tjänade nämligen 66 000 i månaden, läste jag i ETC. Ganska precis tre gånger så mycket som hon unnade sjuksköterskorna. Om han hade ställt den frågan skulle han ha skapat en situation som liknat satir. Då skulle jag ha blivit road.
Humor kan uppstå av ren dumhet. Tidskriften Clarté citerade George Bush som inte hade en aning om att han var rolig när han sa: – Merparten av vår import kommer från utlandet. Eller: – Ett lågt valdeltagande tyder på att färre människor deltagit i valet.
För många år sedan läste jag om två killar på bio. Den ene sa: – Jävla skitfilm egentligen. Och den andre: – Ja, och så kort sen! Det tyckte jag var kul, liksom när två damer på restaurang sa: – Maten här är förskräcklig. – Ja, och så små portioner sen!
En del ordlekar tycker jag är roliga. Som: Det är bättre att sitta på krogen och tänka på kyrkan än att sitta i kyrkan och tänka på krogen. Eller: För en del är livet bra jävligt, för andra är det jävligt bra. Eller som Tage Danielsson sa: Dom som far väl far väl för att dom som far illa far illa.
Jag tycker det skulle vara jättekul om någon ansvarig sa: – Tyvärr, landstingsdirektörn, du får ingen lön den här månaden – det finns inga pengar.
Mästarna kan rimma sina roligheter. Som Ove Klinthäll när han skriver om marknadsekonomin:
Den fria konkurrensen
tycks nästan jämt ta chansen
att nå sitt främsta mål:
MONOPOL!
Eller Povel Ramel när han talar om astronauterna och landar i rena galenskapen:
De kan flyga mot ofattbart avlägsna mål
men inte tända en tändsticka mot en tvål.
Nu får man se om ungjäveln hittar nåt roligt i ovanstående. I så fall är det inte min förtjänst. För nu har jag ju bara suttit och stulit från olika håll. Av det kan hon lära att det är det första en skribent måste bli duktig på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar