Ulla Winblad – ett beklagansvärt lyxfnask

Jag har alltid gillat Bellman. Vi är uppvuxna inom samma revir mellan Slussen och Bergsund. Han skildrar min barndoms trakter – och i Epistel 48 Solen glimmar rentav utsikten från mitt fönster i barnrikehuset högst upp på berget ovanför Skinnarviken.

Kanske är det därför jag alltid varit sur på att just Solen glimmar blivit vår mest misshandlade sångtext. Inte nog med att sjuttonde versen förr alltid ströks för den kåta pigans skull. Bland de övriga tjugo verserna brukar sångbokdsredaktörerna välja fem eller sex som visar att Olle är ute och åker båt, att tuppen gal och en ko står i vassen och att Movitz tutar åt några som är på väg med en annan båt för att sälja grönsker.

Men i originaltextens rubrik till Fredmans Epistel nr 48 står det "Vari avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769".

Sången handlar om Ulla Winblad. Och att Bellman håller på att gifta bort henne för att bli av med henne.

Det är kockan 4 en varm sommarmorgon och ett sällskap är på väg hem i båt från Stora Essingen efter en väl genomfestad natt. Det är Movitz med basunen, det är några som heter Jörgen, Truls och Hans, det är en som heter Erik Norström och så ett antal prostituerade flickor, bland dem Ulla Winblad. Och så Bellman själv, nu 29 år gammal.

Ulla dyker upp i sjätte versen. Hon är inte särskilt pigg, hon gäspar och nyser. Hennes kläder är trasiga. Bellman uppmanar henne att plocka fram nål och tråd och laga sin tunna kappa.

Bellman hade fört ett syndigt liv i de kretsar där Ulla var lyxfnask. För honom hade det blivit dags att stadga sig och tänka på giftermål. Ulla hade blivit 25 år, hon var bred om baken och hade dåligt rykte. Han vill gifta bort henne med Erik Norström, en barndomsbekant som kommit på dekis. Han börjar med det i sjunde versen: Ulla, fästman på dig ser. Kom, min Norström lilla. Sätt dig bredvid mej, sitt ner. Fritt din låga stilla…

Ulla är sjuk och tröttkörd efter nattens användning. Hon är likgiltig för allt, även för det tilltänkta äktenskapet. Bellman måste hota henne. Det gör han i vers 13 genom att peka på Marieberg och låtsas skämta om hur stadsvakten leder henne till straffarbete i salpedersjuderiet om hon inte ser till att ordna sin framtid.

Hemkomsten i sista versen är inte så rolig för Ulla:

Norström stjälper sin peruk

av sin röda skalla,

och min Ulla, blek och sjuk,

lät sin kjortel falla.

Klev så bredbent i paulun.

Movitz efter med basun:

Maka åt dig, Norström! Frun

hör ju till oss alla.

År 1773 var Bellman av med Ulla Winblad. Han hade skrivit en platsansökan på vers åt Erik Norström till tullen i Norrköping och paret flyttade dit.

Gustav III hade blivit kung och det såg ut att kunna bli goda tider för diktare och poeter. Bellman gifte sig med 20-åriga Lovisa och skrev Fjäriln vingad som en platsansökan åt henne som åldfru på Haga, ett jobb som hon aldrig fick.

Ulla Winblad hade det ledsamt i Norrköping. Hon blev änka och kom tillbaka till Stockholm och gifte sig med en annan suput. Där finns hon i rättegångsprotokoll för olaga utskänkning, fönsterkrossning, koppleri och fult språk till sin död 1798. Hon överlevde både Gustav III och Bellman och blev 54 år.