Gårdagens diskussionsämne – skolan – väckte intresse, av de många svaren att döma. Låt oss fortsätta en bit till med denna fråga:
När hörde ni talas om arbetarklassen senast?
Det heter inte längre arbetare, det heter medarbetare. Detta bestämdes 1990 på SAF-kongressen (det som nu heter Svenskt Näringsliv). Det nya ordet började genast användas av våra lydiga journalister i alla media, liksom naturligtvis av direktörer, programledare och debattörer i press, radio och teve.
Därmed var arbetarrörelsen språkligt avväpnad. Man kan ju inte tala om en kämpande medarbetarrörelse. Man kan inte ens tänka sej en sån. Ingen vill väl anställa en motarbetare och ingen söker väl heller jobb som en sån. Nej, medarbetare ska det vara! Frid och fröjd i arbetslivet. Slut på klasskampen. Jag kommer att tänka på den danske poeten Carl Scharnbergs lilla dikt:
Läraren sade
att klasskampen var över nu.
En elev frågade:
Vem vann?
Nu vet vi vem som vann. Och de mest uppmärksamma av oss har också med smärta kunnat notera vilka av arbetarrörelsens representanter som hjälpt våra motståndare till segern.
Jag är pensionär. Jag tillhör PRO, som har fler medlemmar än alla svenska politiska partier tillsammans, men jag vill tillhöra ett arbetarparti. Och något sånt har vi inte längre.
Jag är hemlös.
Den rörelse jag växte upp i och där jag fick min demokratiska fostran tycks nu förvandlas till ett småföretagarparti. Barnen ska få lära sej företagande i skolan. När fick de lära sej solidaritet, sammanhållning, facklig kamp? Eller rentav klasskamp?
Jag började i folkskolan 1932 som jag nämnde i går, samma år som mina föräldrars parti kom till makten i Sverige. Undervisningen fortsatte oförändrad med utantillplugg av psalmverser och överklasshistoria med kungar och krig. När jag var elva år hade jag bestämt mej: Inte en dag mer än tvunget i plugget!
Vårt unika välfärdssamhälle byggdes utan hjälp av skolan som fortsatte som förut. Arbetarrörelsens historia kom aldrig in i läroböckerna. Lärarnas ideal förblev att inte ha nån åsikt om någonting. Såkallad objektivitet. Dvs följsamhet till föräldraföreningens borgerliga styrelseledamöter.
Mötesteknik fick jag lära mej i Unga Örnar. Litteratur fick jag av far som var typograf och mor som var bokbindare. Musik och teater mötte jag i en ungdomsloge av IOGT. Övrig kunskap för mitt skrivande inhämtade jag på bibliotek.
Var ska dagens arbetarungdom få lära sej det de behöver för att ta makten från överheten och återupprätta välfärdssamhället? Det vet jag inte. Men jag känner att det är dags att återta begreppet arbetare och arbetarklass, så att det finns en begriplig grupp att tillhöra och verka i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar