Tekniken har gått ifrån mej, vad ska jag göra? Hittills har jag kört gamla bilar. För en tid sen köpte Inga och jag en ny, en liten billig Hyundai i10. Den hade en massa nya grejer som inte fanns på vår tid. Att jag själv skulle kunna reparera nånting var inte att tänka på.
Men värst var det med nyckeln och dörrlåset.
– Du bara går ur bilen och tar med dej nyckeln, sa försäljaren. Sen klämmer du på nyckeln så låser sej dörrarna. Och lyktorna blinkar så du ser att det har funkat.
Han gjorde så och dörrarna låstes och lyktorna blinkade. Sen fick jag nyckeln och klämde på den, klev in i bilen och körde iväg. När jag kom hem steg jag ur och höll fram nyckeln mot bilen och klämde. Låsen sa klick och lyktorna blinkade.
Tekniskt intresserad som jag är undrade jag vad det egentligen var som hände. Det måste väl gå en stråle från nyckeln till bilen. Inget konstigt med det. Världen är ju full av strålar nuförtiden. Till radio, teve, mobiltelefoner och allt möjligt.
Men nu hände något. Jag hade stoppat nyckeln i fickan där den hamnat bland en massa bråte som måste ha klämt på den. Bilen blinkade bakom mej och dörrlåsen öppnades.
Strålen från nyckeln måste ha gått genom byxfickans tyg. Jag knöt handen om nyckeln och klämde. Strålen gick genom handen också! Jag vände ryggen åt bilen och klämde på nyckeln. Låsen rasslade och lyktorna blinkade. Strålen hade gått rakt genom min kropp, in genom magen och ut genom ryggen, och nått fram till bilen!
Bara till våran bil, inte till alla andra som stod på gatan. Om det fanns hundratals bilar i kvarteret måste det finnas hundratals olika såna där strålar.
Dags för fler experiment. Hur långt från bilen når de här mystiska strålarna? Ganska långt tydligen. Gammal och halvdement som jag är glömmer jag ibland var jag ställt bilen. Nu kan jag bara gå runt kvarteret och klämma på nyckeln – rätt vad det är börjar bilen blinka och talar om var den står. Jättebra!
Vi lever i teknikexplosionens tid. När min mor föddes hade ännu inget flygplan lyft från marken. När hon dog hade vi landat på månen.
Själv är jag omgiven av gammal teknik. Ett par lådor med 78-varvs stenkakor som ingen maskin kan spela numera. På hyllor runt väggarna har jag metervis med bildband plus lp och ep, vinylskivor som raspar och förstör Hoola Bandoola och Svend Asmussen, något som man inte märkte förr. Mest föråldrade är tonbanden som jag har metervis av. På dom har jag samlat alla radioprogram jag medverkat i och alla intervjuer jag gjort.
Alltså: 10–15 meter gammal bild- och ljudteknik som nu skulle få plats på 10 centimeter cd-skivor. Men som jag aldrig kan hinna överföra till cd-format.
Själv kan jag inte slänga den gamla tekniken. Det får mina efterkommande göra. Det blir en full container att köra till returpunkten.
Med den nya bilen hade jag tre bekymmersfria år framför mej utan besiktningar och sånt. Bara klämma på nyckeln och hoppa in och köra iväg. Men – som allt oftare numer – utan att begripa hur det funkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar