Jag har nyligen återknutit bekantskapen med revyartisten, ordkonstnären och glädjespridaren Tage Danielsson genom att bläddra i hans Samlade tankar från roten. Och liksom tidigare har jag mött en diktare som man sällan lyfter fram – socialisten och samhällskritikern Tage. Jag läste:
Tills vi får den vision som vi snart tänker få
kan en förhandsvision vara bra.
Den att inse hur löjligt det verkar att gå,
innan vi har bestämt vart vi ska.
Det handlar om första maj och socialdemokratin förstås, vars skarpaste kritiker Tage var. Partiet gick för långsamt – och åt vilket håll? Tage skrev: "Det är inte fel av en sigel att gå sakta, men just på grund av dess långsamhet är det dubbelt katastrofalt om han går åt galet håll." Och så:
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?
Jag vill minnas att det var Tages snällhet och godmodighet som framhölls i hyllningskörerna efter hans död. Men han var inte snäll, han kunde bara konsten att se så ut. Titta på "Tavlan av Mäster Kock":
När vår herre gör en tavla
gör han nöd och frost och svält
och sen skiter han fullständigt däruti.
Inte är den snäll inte. Lika lite som den kortkorta funderingen "Hur jag tänker att ÖB tänker":
Dom kommer väl säkert österifrån?
Annars står man ju där som ett fån.
Eller ta den här strofen som handlar om den tidning där jag själv tillbringat en stor del av mitt liv:
Jag tänkte inte mer. Det var ju bra det.
Så att jag kunde läsa Aftonbladet
Det socialdemokratiska sveket kring kärnkraftsomröstningen kom att väcka avsky hos Tage Danielsson. Han skrev en paradmarsch åt kärnkraftens förespråkare i regeringen:
Tänk om Carl Gustaf oss skänker en fana
såsom ett tack från den svenska nationen
för att vi struntar i opinionen,
vi som på utvecklingstanken förtrösta,
vi som vet bättre än dom som ska rösta.
En av hans dikter träffar mej personligen, jag som blivit gammal och slö och sitter i timmar framför teven varje dag och ser på vad skit som helst:
Man sitter i sitt trevna tjäll
och ser fem timmar varje kväll
på teves glädjespridare.
Då mår man – inget vidare.
Jag vill helst minnas Tage Danielsson som en kritiker av pampvälde och klassamarbete. Det är ju fan att vi inte har honom här och nu, när den kritiken behövs mer än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar