Vilka ska man möta på den yttersta dagen?

Olle satt på fiket och deppade. Han hade varit på begravning. Jag beklagade sorgen förstås.

– De är åkej, sa han. Alla ska vi dö nångång. Nä, det som bekymrar mej är prästen. Han sa att kompisen skulle återuppstå, alltså komma till liv igen.

– Dösnack, sa jag.

– Men tänk om han har rätt, sa Olle. Nästa gång kan det vara jag som ligger där och får samma löfte. Jag kan bli hundra år. Då är man dement och kanske helt väck. Sån vill man ju inte återuppstå. Men Gud kanske vill mej väl och låter mej uppstå i mina bästa år? I trettiårsåldern kanske. Då var man frisk och stark. Men inte särskilt lycklig, usch nej. Äktenskapet med Mari krisade…

– Som fyrtiåring då? sa jag. Då var du väl fortfarande frisk och höll igång.

– Ja, fast inte särskilt lycklig. Det var ju ständiga bråk med tjejer och på jobbet satt man allt lösare. Sen är frågan vilka man ska möta på den där yttersta dagen. En som jag absolut vill träffa är Eva. Vi gifte oss när jag var femtitvå. Jag vill nog återuppstå i den åldern.

– Då kan du ändå råka ut för Mari, sa jag. Och tänk på alla andra du kan möta.

– Ja, morsan tixempel, sa han. När jag var femtifem hade hon nyss dött som åttisjuåring. Då gick det inte längre att prata med henne. Om jag ska återse henne i hennes bästa år, som fyrtiåring kanske, då är jag ju äldre än min egen morsa. Och jag vågar inte möta henne som tjugoåring. Hon är en riktig snygging på gamla fotografier. Då kunde det gå illa – man vill ju inte bli farsa till sej själv va.

Det kunde jag förstå.

– Med farsan är det en annan sak, sa han. Farsan var en jäkel på banjo och bas, vi kunde bilda ett band. Om våran musik nu är gångbar ovan där?

Det visste jag inget om.

– Sen är det då barna. Både dom man vet om och dom andra. Dom kommer väl drällande varefter dom lämnar jordelivet. Kanske är några av dom äldre än man själv.

– Vänta nu, sa jag. Tänk om…

– Sen det här med dagen, sa Olle. Den yttersta alltså. Är det bara en dag? Är det på samma dag som vi alla ska återuppstå? Då måste ju alla vara döda först. Mänskligheten utplånad? Ja, allt är ju möjligt i vår tid.

– Just det, sa jag. Det är tillåmed möjligt att prällen ljuger. Och att vi alla vet om det. Och att vi alla sitter där och jamsar med. Du också va.

– Ä, jag bara tänkte…

Gör inte det, sa jag. Tänka är nåt som de flesta av oss slutat med för bra länge sen.

Ja, vad ska man säga? Man kan säga som Ove Klinthäll, som nästan verkade ha läst mina tankar när han skrev den här DAGENS DIKT:

I himmelen, i himmelen, där verkar det va kul,

för alla frälsta längtar dit som barnbarn gör till jul.

I himmelen, i himmelen, säj är det nån som vet,

får alla vingar där och går och ler i evighet?

Ifall jag skulle dö vid nitti år vad händer då?

Ska jag få halta kring senil, avdankad, arm och grå?

Det kan väl inte vara så att man får välja stil?

Då ville jag va 20, då jag va som mest viril!

Och därmed är det givetvis en fråga till som väcks:

Jag menar – finns det bästa kvar? Får det bedrivas sex?

Det gör detsamma för min del, jag trodde aldrig rätt,

så jag lär dömas till att plågas i Klinthällvätätt.