När hängning av tjuvar var folknöje

I Sverige är straff numera detsamma som gratis logi och tre mål mat om dagen i ett fängelse. Så har det inte alltid varit. En brottsling som förr fick sitt straff via byalagets rättsskipning kunde klara sej med ett kok stryk eller böter. Kyrkans bestraffning var hårdare, men hårdast var statens.

Karl-Olov Arnstberg berättar i sin bok Svenska tabun om 1500-talet då män kunde straffas för stöld genom nergrävning på galgbacken medan kvinnor kunde grävas ner levande i jorden. För mindre stölder och snatterier kunde det bli spöstraff och att öronen skars bort. I städerna var hängning av tjuvar ett folknöje.

Här – i Sverige!

Fängelser fick vi på 1800-talet. Dessförinnan var det bara kungar och viktiga personer som fängslades. Vanligt folk piskades eller avrättades.

Den svenska staten har under många hundra år torterat eller huggit öronen av medborgarna, hängt eller grävt ner vissa, steglat andra och kapat huvudet av ett priviligierat fåtal.

Nu är straff en komfortabel och trygg förvaring med tillsyn, tre mål mat om dagen, böcker och TV, ja till och med lön för dem som arbetar.

Jag läste någonstans om en fattig gubbe som räknat ut precis hur mycket inbrott han skulle göra för att bli dömd till tre månader på kåken – dom han kunde "ta ut" under de kallaste vintermånaderna för att slippa ligga och frysa i källare och trappuppgångar.

Vi har nu blivit civiliserade och har en human lagstiftning. Det ger oss intrycket att vi är humanare än andra folkslag. Då kan det vara nyttigt att se hur vi bar oss åt för bara 300 år sedan.

Vi är samma slags människor nu som då. Arvsanlag förändras inte på bara några århundraden. Det är vår kultur som förändrats. Det som präglat vår kultur är arbetarrörelsen.

Den svenska arbetarrörelsen är unik. Den ska vi bevara. Den ska regera. Det ska vi se till!