Nu har jag varit ute och sjungit och spelat och fått applåder. Jag
är tydligen ingen dålig artist. Men kroppsligen så skröplig att ja knappt orkar
ta mej hem. Poeten Ove Klinthäll tolkar mitt tillstånd på vers:
Nu har jag
gjort mitt, nu får andra ta vid,
för min
levnads väg går i nedan,
och nu
väntar jag spänt på min hädanfärd
för att se
vad som händer mej sedan.
Så länge jag är livet får jag hjälp av duktiga tjejer. Hemhjälp
kallas det visst. Som städar, damsuger och diskar så att jag blir förvånad över
hur fint jag har det. Även om dem har Ove Klinthäll diktat:
Den som gör
en prestation som inte är till nytta,
som klättra
på Mount Everest, som göra VM-mål,
beundras nåt
så imbecillt så folk blir som förbytta,
får guld och
glans och ära och oändligt jubelskrål.
Men den som
högpresterar varje dag i åldringsvården
med tunga
lyft och långa pass och jämt är i aktion,
får den
medaljer och beröm? Nej, slitna axlar får den,
och usel
lön, förstås, och dålig förtida pension.
På den tillställning där jag var med och sjöng fanns ett häfte för
sk allsång. Där fanns en låt som gick ut på att fattig och rik gör detsamma, vi behöver alla varandra. Jag vet inte
hur många lögnaktiga sångtexter som skrivits, men den här hör till de värsta.
Den enkla sanningen är ju att de fattiga inte
alls behöver de rika, medan de rika är i största behov av de fattiga. Ett
företag skulle aldrig kunna existera utan sina arbetare. Men om ägaren försvann
skulle det inte märkas.
Allsångstexter ska man inte fundera över och
analysera. Sjung och var glad bara! Jag kan inte låta bli att kolla varje ord
och varje mening. Men jag måste hålla tyst med det för att inte störa
stämningen. Sjung och var glad bara!
Sjunga kan jag – men vissa texter gör mej
inte glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar