Min far dog 1978. Han var versmakare, skrev på beställning åt
överklassen som inte kunde skriva visor eller ens rimma på julklapparna. I hans
efterlämnade högar av papper har jag över fyratusen hyllningsdikter han
skrivit. Där hittar jag nu också ett kuvert med ett hundratal snapsvisor som
han, nykteristen, har skrivit. Här är ett exempel, på melodin Flottarkärlek:
Jag var ung
en gång för längesen,
och alla var
väl det,
och vi
känner alla huru åren går.
Men vi har
väl alla känt hur allting mycket bättre går
om man bara
får en liten styrketår.
Haderian,
hadera,
haderian,
hadera,
låt oss ta
den nu och sjunga: Helan går!
Han var helnykterist, drack inte ens en öl. Det visste jag om
honom och det tog jag efter. Men att han skrev dryckesvisor hade jag ingen
aning om. Till och med den visa som jag sjöng på min första skolavslutning 1933
gjorde han om till snapsvisa:
Där växte
uti dalens famn
en liten
blomma utan namn,
bland dalens
alla blommor små
hon vackrast
var ändå.
Vår dryck
den skänker must och märg
och ger åt
allting tjusig färg,
och den ger
värme i vår kropp.
Nu gör vi
botten opp!
Här sitter jag alltså med hundra dryckesvisor. och så ett brev
från Wahlströms bokförlag, daterat 20 januari 1972: "Bäste herr Wernström.
Härmed översänder vi Ert manuskript innehållande snapsvisor och
bröllopstelegram eftersom vi för tillfället inte planerat någon ny
snapsvisebok. Vi hoppas få återkomma vid något annat tillfälle. Med många
vänliga hälsningar…"
De återkom inte och det blev ingen
snapsvisebok. Tre barnböcker fick Gunnar Wernström publicerade. Resten av hans
vedermödor är travar av papper, visor och utkast till ungdomsböcker och
romaner. Han fick aldrig tid att slutföra det han ville göra. Hans tid gick åt
till att skrapa ihop pengar till hyra och mat och skolagningar åt oss i
familjen.
Det var svåra tider i min barndom,
arbetslöshet, fattigdom och ströjobb. Det minns jag, men jag kan inte minnas en
enda dag då jag fick gå hungrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar