Det är kul
att läsa gamla böcker man skrivit men hunnit glömma. I går läste jag min Kamrat Jesus, den enda bok jag blivit
mordhotad för. Det är många år sedan. Boken kom ut 1971 och efter någon tid
ringde en utlänning och på taskig svenska begärde att jag skulle dra in boken
från alla bibliotek, annars skulle jag "råka micket illa". Jag sa att
det var en omöjlig uppgift och slängde på luren. Boken blev kvar på biblioteken
och finns där väl ännu får jag hoppas. Och jag råkade inte micket illa.
De troende blir alltid sårade när man hånar deras vidskepelse. Jag
borde bli lika förolämpad när de ifrågasätter mitt förnuft. Vi är ju många som
ogillar tro och föredrar vetande. Så här skriver poeten Ove Klinthäll:
Jesus kommer åter, har man sagt,
men dagen, stunden, den vet Gud
allena,
så jag, min get, som ej hör till
dom rena,
bör ängsla mej och ständigt va på
vakt.
Men kommer han med dån och prål
och prakt?
Vet nån ifall han kommer mol
allena?
Kan jag få syn på karln och ropa
"Tjena!"
Kanhända får vi gå på Jesus-jakt?
Tyvärr är jag en tvivlare, en
stor,
jag misstror allt det där, och ej
jag tror
på avgrundsplågan eller
himmelriket.
Men finns det ännu mänskor,
undrar jag,
son väntar Jesu ankomst varje dag
och somnar in varenda kväll
besviket?
Ja, det kan
man undra. Min bok Kamrat Jesus blev klandrad för att jag såg Jesus som
"en glad knickedick". Men jag hade läst bibeln och tyckte att han
verkade genomgående sympatisk. I min bok är han en upprorsledare som ville jaga
iväg romarna som ockuperade hans hemland. Han säger ju i klartext: Den som inte
har ett svärd, han säljer sin mantel och köper sej ett. Sen rider han in i
Jerusalem, obeväpnad, på en åsna, medan hans kamrater smugglar in vapen dolda under
sina mantlar. Och så gör de väpnat uppror – ja ni kan ju läsa själva.
Efter hans död reser hans kamrater omkring och bildar föreningar
och predikar och hittar på en massa underverk och sånt som märkvärdiga män
skulle ha gjort på den tiden.
Min bok är den sanna berättelsen om Jesus, avsedd att bli en
motvikt mot det elände som undervisades i min barndom – och kanske ännu
förekommer i söndagsskolor och i vissa skolors krilleundervisning.
Jag var ung och kristen när jag läste "Kamrat Jesus" och blev ganska upprörd men jag mordhotade dig inte - absolut oskyldig. :-) Pratade med dig en gång om det när jag bodde i Norrköping och såg dig på biblioteket.
SvaraRaderaFunderar en del på detta med hån och sjuk- och idiotförklarande, som förekommer mycket bland dem som nu är mina meningsfränder. Det tycker jag inte om kanske på grund av att det drabbar den jag en gång var och många släktingar och gamla vänner och kanske för att jag på grund av det har svårt att bortse från att de också är människor. Det är också ganska ovetenskapligt av dem som hyllar vetenskapen att inte ha kunskap nog att veta att tro och intellektuell förmåga eller psykisk sjukdom inte har något samband. Sen är det en annan sak att en del upplever det som ett hån att man bara säger rakt upp och ned vad man tänker och tror.
Din bok uppfattar jag dock inte som ett hån. Du tog dig friheten att själv skapa utifrån ett material som en del uppfattar som heligt och orörbart. Detta med uppfattningen om att det finns "heliga skrifter" hör väl till det farligaste i religionen. Böcker som man inte får läsa och ifrågasätta som vilken annan bok som helst.