Får jag bidra med en barnvisa?

När man skriver skapar man en värld och lever i den som om den vore verklig. Man hittar på personer och umgås med dem. Mina böcker om Trälarna innehåller tjugo berättelser och en massa personer. När jag för många år sedan skulle dramatisera en av dessa berättelser stötte jag på ett problem. I boken kunde jag skriva att de sjöng, men på scenen måste det låta. Hur sjöng man på 1300-talet? Det var det ingen historiker som visste. Jag blev tvungen att fråga mina egna påhittade personer. Deras svar började klinga i mitt huvud:

Skatan hoppar från tallegren

från den fattiges bord tar hon silversken

men den rike han mister sitt huvud

ja den rike han mister sitt huvud

Adelsman rider i villande skog

och böndernas pilar de vet var de tog

och den rike han mister sitt huvud

ja den rike han mister sitt huvud.

Eggar och svärd är vad smeder gör

och någon råkar väl ut därför

så den rike han mister sitt huvud

ja den rike han mister sitt huvud!

I min berättelse fick mina påhittade personer påstå att det var så man sjöng på 1300-talet. Genom dem påstod jag detta och ingen kunde säga emot eftersom ingen visste.

Så hoppade sången ut ur berättelsen och hamnade i min vardagsvärld. Det är mer än trettio år sedan. Mitt barnbarn Malin blev förtjust i sången. I bussar och spårvagnar, på dagis och överallt sjöng hon högt och klart att den rike han mister sitt huvud, ja den rike han mister sitt huvud!

Teve hyllar i dagarna Alice Tegnér och efterlyser nya barnvisor. Jag bidrar gärna med den här. Den har en trevlig melodi. Och så är den ju så lärorik med sin glada refräng!