Det händer att jag skriver i Folkbladet. Jag känner för den tidningen.
Jag var springsjas där på 1940-talet och skev i den redan då. Jag sitter och
bläddrar i högen av mina urklippta artiklar. Ganska tidigt frågade jag: Hur kan
det komma sig att den svenska välfärden kan rivas ner utan att vi kommer oss
för med att försvara den?
En stor skuld har skolan, skrev jag i en av mina
krönikor. Säg "sjätte november" till en svensk lärare. Han kommer
ofelbart att tänka på 6 november 1632 då Gustav II Adolf dog i Lützens dimmor.
Han tänker inte på 6 november 1881 då August Palm höll sitt första tal i
Sverige och inledde kampen för den svenska demokratiseringen.
Vad är det för folk som söker sej till
lärarutbildningen? Är det bara enkelspåriga själar som inte har åsikter om
nånting för att kunna vara "objektiva" i sitt framtida yrke? Ska vi
nånsin få en skola som berättar för ungarna om arbetarklassens kamp och unika
svenska välfärdsbygge?
Det får vi inte. För då kommer borgerligt
styrda föräldraföreningar att anklaga lärarna för vänstervridning. Trots att
sanningen om vårt välfärdsbygge ligger till vänster och ingen annanstans.
Skolan har aldrig lärt oss att vara stolta
över välfärden. Därför är vi i dag dåligt förberedda på att försvara den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar