Det bästa man kan önska är döden

Nu närmar sej min födelsedag då jag blir 89. Det är inte roligt och känns inte bra. Jag försöker hålla modet uppe, tar gitarren och sjunger en bit. Det råkar bli en låt ur min favoritoperett Vita Hästen av Ralf Benatzky, fast med text av poeten Ove Klinthäll:

Kan gamle Sigurdsson rå för att han är knackig,

att han hör dåligt och att synen hans är svag.

När han ska säja nånting högt blir rösten hackig

– så kan det bli för allihop en vacker dag.

Må vården vara trygg och trivsam, när vi får den,

med åren kan behövas psyk- och fysiskt stöd.

Man kan dessvärre bli paket i åldringsvården.

Det bästa man kan önska är en tidig död.

Så är det. Men måste det vara så? Vi gamlingar är ju en växande skara väljare. Kan vi kräva av politikerna att de fixar nånting som gör gamlingslivet värt att leva? Eller ska vi själva gå samman och försöka göra livet drägligt även när det håller på att ta slut?