Så har man då suttit och tittat på, och lyssnat på,
Melodifestivalen. Det som är utformat som en tävling är ju alltid spännande.
Vann gjorde Sanna Nielsen. I
Folkbladet fick hennes låt av Åsa Hanell betyget "ett enda vibrato i
gnällighet" och det är bara att hålla med. Att hon vann måste bero på att
medtävlarnas låtar var sämre. Tyvärr intervjuades hon efteråt. Intervju med nån
som inte har nåt att säga är ett givet misslyckande.
Programmet inleddes med en härlig låt, Wonderful Copenhagen, som därmed blev
kvällens melodi!
Min vän poeten Ove Kinthäll undrar varför jag
offrar tre timmar på det här programmet som han vägrar se. Som låtskrivare
kollar jag programmet av professionella skäl, för att se om det kommer nån melodi, vilket det alltså inte gör. Men
det är också intressant med titlarna. Vad skulle jag göra om jag fick i uppdrag
att skriva en låt med titeln Bröder eller Survivor? Sångfågel eller Efter
solsken?
Om jag lyckades skulle jag aldrig låta den
sjungas av en sångare med plåt i ansiktet som Linus Svenning eller en utspökad
artist som Yohio.
Nåja, risken är inte stor. Min fars låtar
framfördes av kända artister som Karin Juel och Gnesta-Kalle. Mina låtar får
jag tralla på hemma eller själv sjunga på de få framträdanden jag numera har.
När man blivit 89 år gammal känns det dags
att lägga av. Men det är svårt att släppa de gamla takterna. På måndag får jag
se vad jag klarar, när jag ska prata böcker och sjunga låtar hos Gallerilí i
Skärkind. Klockan tre på eftermiddagen, då bör man kunna hålla sej vaken.
Nu har jag gjort reklam för det. Vi ses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar