Gubbfan, din ävlan förskräcker!

Man kan undra hur många som har börjat skriva en bok men sen kommit av sej så att det inte blivit något. Jag började på en deckare, Det skrattande liket, men efter 40 sidor var det stopp. Jag har skrivit många böcker, varav de flesta för länge är rättvist bortglömda. Som Alf Henrikson skrev:

   Vi ägnade visst några år av vårt liv

   åt dessa berättelsebyggen.

   Nu är tystnaden kring dom djup och massiv.

   Dom rör ingen jävel i ryggen.

När man har ägnat ett helt liv åt att skriva går man alltid och försöker kläcka nästa idé, hitta på nya personer och trassla till det dom emellan. Nån roman ska man väl inte börja på i livets slutskede, när man kanske inte hinner slutföra den. Men en novell kanske? Nä, inte det heller, om man får tro Alf Henrikson: 

   Gubbfan, din ävlan förskräcker.

   Hejda din vitterlek!

   Det finns redan lektyr så det räcker

   i all världens bibliotek…

Ja, det finns redan lektyr så det räcker. Men det har det väl alltid funnits? Likväl har ständigt nya böcker skrivits. Själv är jag gammal nog att lägga av. Nu får det räcka. Men vänta nu… vad är det som händer? Jag ligger här och kan inte somna. Plötsligt är det en ny idé som formulerar sej i taket ovanför sängen. Ska man opp och knäppa på laptopen? Eller ligga kvar och ge fan i alltihop? Valet är svårt men måste göras…