Minnen från nattens drömvärld

I min ålder lever man mest på nätterna. Det är då det händer saker, det är då man är aktiv och får något uträttat. På dagarna sitter man mest och stirrar i väggen och undrar när man ska falla till golvet och dö.

I natt var det full fart. Jag var ute och gick och mötte en kvinna som gick och sjöng för sej själv. Vi blev bekanta och strax hade vi bildat en grupp av Visans Vänner. Vi var något tjugotal visvänner som satt på en grässlänt och sjöng för varandra. Jag bidrog med Rosenbloms klagan:

Jag vet att jag hoppar omkring som en kråka

och blott är en förbannade narr.

Och när du och din partner till himlen ska åka

står jag kvar med min spruckna gitarr…

Kvinnan jag mött gillade Nils Ferlin och valde hans dikt och Lille Bror Söderlunds melodi:

Får jag lämna några blommor

ett par rosor i din vård

och du må ej varda ledsen, min kära…   

Så där höll vi på. Där kom visor jag kunde utantill och visor jag aldrig hört förut.

De hela var så verkligt att jag kan återkalla det i mitt minne som om det inte hört till nattens drömvärld.

Och varför har det inte hänt i verkligheten? Varför går vi och surar och tittar snett på varann när vi har ett så underbart kulturarv som vi kunde dela med oss av och roa varandra med? Sjunga tillsammans och dansa i parkerna.

Nåja, inte jag, som bara kan ta mej fram stödd på käpp eller krycka. Men ni andra, ni som är tillräckligt unga för att kunna dansa och sjunga och ha roligt med varandra.

Skulle kunna. Men det gör ni inte. Och jag begriper inte varför.