Att flyga är att kunna landa

På nätterna upplever jag allt möjligt. I natt var jag flygare. Det ville jag bli en gång i tiden. I min ungdom läste jag allt jag kom över om flygning. Av mina första böcker handlar flera om äventyr med flygplan.

Att flyga är att kunna landa, kan man inte det ska man inte starta. I teorin har jag landat många gånger, på fält och ängar, på landsvägar och på flygplatser. I verkligheten har jag en gång landat på gräsmattan vid Norrköpings flygplats. Det var med ett segelflygplan, den enda gången jag varit i luften med styrspaken mellan knäna och haft ansvaret att rädda mej själv och planet från att krossas mot marken.

Kan man läsa sej till vad som krävs för ett flygcertifikat? Måste det inte praktik till också?

Jag är övertygad om att jag skulle kunna både starta och landa om man satte mej i ett flygplan och lät mej försöka. Men tyvärr har man inte gjort det. Och nu är det för sent. Ingen låter en nittiårig gubbe ta såna risker och uppleva såna äventyr.

Men jag har ju mina nätter. Då kan jag göra vad jag vill och uppleva vad som helst.

I min ålder är det på nätterna man lever.