Vi har en arbetarlitteratur i Sverige. Den
har till och med en organisation, Föreningen Arbetarskrivare, som nu gett ut en
antologi med titeln Det arbetande folket.
Den är full av "ordbruk och bokstavsskötsel" som medarbetaren Bengt
Berg kallar det. Antologin innehåller bidrag av 35 arbetarförfattare.
En av dem är Kalle Holmqvist som inte vill ha
ett "fint jobb". Han vill inte bli "falsk som makthavarna,
obildad som intelligentian, korkad som experterna och förljugen som
journalisterna".
Han har skrivit på deltid utan att tjäna
särskilt mycket på det. Han har funderat på vad man kan skriva om sin arbetsplats
utan att få sparken. Sen kom han på att det inte spelar nån roll. För cheferna läser
ju knappast böcker. "Folk med mycket makt och pengar brukar inte göra
det."
Sen hör han på radion att pensionsåldern
kanske ska höjas till 79 år. Och enligt Statistiska centralbyrån är
medellivslängden för svenska män 79,2 år.
Bidragen i Det arbetande folket är av skiftande kvalitet. Några dikter lämnar
mej helt oberörd. En prosatext skakar om mej ordentligt. Den är skriven av
Micke Evhammar och har titeln Blues för
en saxofon.
Där simmar ett lyckligt svanpar på en tjärn. Hanen
fångas och blir till en konstfull hatt på en rik kvinnas huvud för en maskerad.
Saxofonen spelar men börjar plötsligt låta lika falskt som den rika kvinnans
pianospel.
Då händer något märkligt. Svanen, som med
sorgsna ögon tronat på damens huvud, breder ut sina vingar och flyger ut genom
ett öppet takfönster. Hans skrik förvandlas till en vacker sång som strax får
svar från svanhonan i tjärnen.
Det var ett torrt referat av en vacker och
konstfull berättelse. Läs den och alla oss andra i Föreningen Arbetarskrivares nya
antologi Det arbetande folket!
På bokens baksida står det: Vi har inte makten, men vi äger orden. Så
sant. Det finns fortfarande en arbetarlitteratur i Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar