tisdag 3 juni 2014

Att skriva är ett sätt att leva


Nu borde jag börja skriva på en roman. Det var länge sen jag gjorde det. Och jag trodde att det aldrig mer skulle bli aktuellt. Men så söker jag stöd hos Vilhelm Moberg igen. 1968 gav han ut boken Berättelser ur min levnad. Där berättar han om sin ålderdom:
"Och över mig kom den fasa och skräck som väl ingen författare undgår, särskilt vid äldre år: Nu är du utskriven! Slut! Nu kan du aldrig göra någonting mer!"
Han kände sig sjuk och gick till doktorn. Det blev undersökning av kroppens alla vinklar och vrår, men ingen orsak till arbetsoförmågan kunde upptäckas. Slutligen kom ha själv på hjälpen: Tomheten efter arbetet kunde endast avlägsnas med nytt arbete.
Moberg tyckte sig få bevis för att författarskap är en särskild livsform. Att skriva är ett sätt att leva. Han säger: När den dagen slutligen är inne då jag inte längre kan skriva, då vill jag hoppas att dörren till oåtkomlighetens rum slutes om mig. Jag vet att den dagen kommer, men "till dess fortsätter jag att i arbetet söka meningen med den tillställning på jorden, där jag har råkat vara med".
Känslan av att vara slut och inte kunna arbeta mer kan bara botas av mer arbete. Skrivandets villkor är tidlösa. Det som gällde för Moberg 1968 gäller för mej i dag. Oförmågan till arbete kan bara botas med nytt arbete.
Men att börja på en roman är inte så lätt. För att skriva måste man ha något att skriva om. Numera upplever jag ju ingenting. Jag sitter här i dödens väntrum och läser tidningar och böcker och kommer sällan utanför dörren.
Men fantasi! En författare måste väl ha fantasi, kunna hitta på!
Numera ska det vara deckare. Världen ropar efter svenska deckare. Okay – min huvudperson Miriam Svensson går till klädskåpet för att hämta ett rent nattlinne. Hon öppnar dörren och tittar in i ett par döda ögon. Där ligger ett huvud!
Se där – fantasi har jag. Och arbetsförmåga, därom vittnar två meter böcker i min bokhylla. Flera hundra böcker, där jag i var och en hittat på en berättelse och slutfört den.
Men – jag tycker inte om min fantasi. Om jag nu skulle börja på en bok, vill jag att den ska vara den bok som människorna i dag behöver. Men vilken bok är det?  

1 kommentar:

  1. När jag var 9 år .. och ett ganska ensamt barn .. såg jag på min mamma och bestämde mig för att aldrig leva ett liv i andra hand. När det mesta gick åt fanders under tonårens upprorstid bestämde jag mig för att bli lycklig .. oavsett hur framtiden såg ut socialt eller ekonomiskt.

    Det fungerade faktiskt. Den gamla klyschan om det halvtomma eller halvfulla glaset har sina poänger och borde vara värd .. om inte en bok .. så i alla fall ett blogginlägg! ;-)

    SvaraRadera