Nu
borde jag börja skriva på en roman. Det var länge sen jag gjorde det. Och jag
trodde att det aldrig mer skulle bli aktuellt. Men så söker jag stöd hos
Vilhelm Moberg igen. 1968 gav han ut boken Berättelser
ur min levnad. Där berättar han om sin ålderdom:
"Och över mig kom den fasa och skräck som väl ingen
författare undgår, särskilt vid äldre år: Nu
är du utskriven! Slut! Nu kan du aldrig göra någonting mer!"
Han kände sig sjuk och gick till doktorn. Det blev
undersökning av kroppens alla vinklar och vrår, men ingen orsak till
arbetsoförmågan kunde upptäckas. Slutligen kom ha själv på hjälpen: Tomheten
efter arbetet kunde endast avlägsnas med nytt arbete.
Moberg tyckte sig få bevis för att författarskap är en
särskild livsform. Att skriva är ett sätt
att leva. Han säger: När den dagen slutligen är inne då jag inte längre kan
skriva, då vill jag hoppas att dörren till oåtkomlighetens rum slutes om mig. Jag
vet att den dagen kommer, men "till dess fortsätter jag att i arbetet söka
meningen med den tillställning på jorden, där jag har råkat vara med".
Känslan av att vara slut och inte kunna arbeta mer kan bara
botas av mer arbete. Skrivandets villkor är tidlösa. Det som gällde för Moberg
1968 gäller för mej i dag. Oförmågan till arbete kan bara botas med nytt
arbete.
Men att börja på en roman är inte så lätt. För att skriva
måste man ha något att skriva om. Numera upplever jag ju ingenting. Jag sitter
här i dödens väntrum och läser tidningar och böcker och kommer sällan utanför
dörren.
Men fantasi! En författare måste väl ha fantasi, kunna hitta
på!
Numera ska det vara deckare. Världen ropar efter svenska
deckare. Okay – min huvudperson Miriam Svensson går till klädskåpet för att
hämta ett rent nattlinne. Hon öppnar dörren och tittar in i ett par döda ögon.
Där ligger ett huvud!
Se där – fantasi har jag. Och arbetsförmåga, därom vittnar
två meter böcker i min bokhylla. Flera hundra böcker, där jag i var och en hittat
på en berättelse och slutfört den.
Men – jag tycker inte om min fantasi. Om jag nu skulle börja
på en bok, vill jag att den ska vara den bok som människorna i dag behöver. Men
vilken bok är det?
När jag var 9 år .. och ett ganska ensamt barn .. såg jag på min mamma och bestämde mig för att aldrig leva ett liv i andra hand. När det mesta gick åt fanders under tonårens upprorstid bestämde jag mig för att bli lycklig .. oavsett hur framtiden såg ut socialt eller ekonomiskt.
SvaraRaderaDet fungerade faktiskt. Den gamla klyschan om det halvtomma eller halvfulla glaset har sina poänger och borde vara värd .. om inte en bok .. så i alla fall ett blogginlägg! ;-)