Minnet kan man glädjas åt

Jag är ensam sedan ett år tillbaka. I 70 år fick vi vara tillsammans innan en hjärnblödning tog Inga ifrån mig. Ett år är för kort tid för att glömma. På nätterna är vi tillsammans. Varje morgon vaknar jag till tomhet och ensamhet. Men jag ser henne överallt. Där ett hårspänne. Där ett block med små teckningar och utkast. Där en broderad sjal som jag inte kunnat kasta. Där en visa av Dan Andersson:

Som eld och ljus mig smekte

dina mjuka jungfruhänder,

i himlens kalla stjärnglans

såg jag ditt mörka hår

Och het av lust jag smekte

ditt bröst och dina länder,

och fick av dig det heliga

som endast mannen får,

och nu är allt ett minne,

en saga från i går.

Ja, här kan man sitta och tycka synd om sej själv. Men man kan också inse att sånt är livet. Ni som nu är två, bered er på att ni en dag bara är en, en ensam. Om ni har tur hittar ni en författare, en poet, som säger precis det ni vill ha sagt. Och minnet har ni. Minnet av den man älskat slocknar aldrig. Det kan man glädjas åt, de dagar man själv har kvar.