Om anständiga och opolitiska visor

I vårt kök i enrummaren på Söder i Stockholm stod i min barndom en tryckpress, en trampdigel. På den tyckte min far Gunnar sina visor som han sålde för ett öre tyck till andra arbetslösa som sålde dem för tjufem öre ute på stan – ett slags maskerat tiggeri. Det var visor om kära
 mor i den lilla stugan, inga politiska visor alltså, för då skulle inte folk med gott om tjufemöringar ha köpt dem!

Det fanns redan då "berättelsesånger" med rötter i nykterhets- och väckelserörelserna. Far super och slår ihjäl lilla Anna som gått till söndagsskolan. Och psalmdiktaren Lina Sandell skrev om lilla svarta Sara, "ett fattigt negerbarn" som dör och blir "vit och skär i Lammets blod".

Kring 1920- och 1930-talen kom en schlagervåg med Jules Sylvain, Kai Gullmar och Lasse Dahlqvist. Då bildades Visans vänner 1936 ur en "leda vid alla schlagermelodier som sköljde över landet".

Den stora publiken visade sig mogen för diktare som Hjalmar Gullberg, Nils Ferlin, Birger Sjöberg, Ture Nerman och Ruben Nilsson. Sedan förbudet mot varieté i samband med spritservering upphävts 1955 kunde visan göra entré på krogen med Lars Forssell och Per Rådström.

Publiken har tagit till sig både schlagern och visan, vilket man kan höra i Allsång på Skansen. Fast visorna måste vara anständiga. Och opolitiska förstås.