Eftersom jag nu rimligen närmar mej slutet av
en nästan 90-årig levnad fäster jag mej vid en liten svart bok med titeln ATT
DÖ (Fri tanke förlag 2014) som jag hittar i mina boktravar. Den skrevs av
engelsmannen Christopher Hitchens som dog 2011.
Här möter jag en själsfrände. Han hade cancer
precis som jag, fast den satt i matstrupen. Själv har jag prostatacancer som är
mindre dödlig.
Mot cancer ska man äta persikokärnor, ett mycket
effektivt botemedel som var känt av forntida civilisationer men "som
mörklagts av giriga moderna läkare", påstår han. Kanske värt att pröva?
Vi har också andra gemensamma erfarenheter.
Båda har vi undervisat på skrivarkurser. Han har roliga exempel på sitt sätt
att lära ut: Alla som kan tala kan också skriva, säger han. Men: Skriv inte att
som pojke brukade din farmor läsa för dig, såvida din farmor inte var pojke vid
den tid som avses.
Så närmar han sej slutet och skriver: Min
största tröst det här året då jag levt som döende har varit närvaron av vänner.
Så slocknar medvetandet – och "det finns gott om tid i framtiden att vara
medvetslös på".
Christopher Hitchens dog den 15 december
2011. Han är en av de få som skrivit en bok om sin egen död. Nu är jag nyfiken
på en annan bok av honom: Du store Gud?
Hur religionen förgiftar allt. (Fri tanke förlag 2014).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar