Kring vår stad står glömskan tät

Dagens dikt lånar vi av Alf Henrikson:

Under Norrköpings lindar en höstlig dag

i tider som fallit ifrån

vandrade Nisse Ferlin och jag

och Ivar Lo-Johansson.

Aftonen skred och det led mot natt

och höstlöven föll där vi gick.

Och i rasslet av löv strök en vilsen katt

och besåg oss med brinnande blick.

"Själv är jag ett visset löv", sa Ferlin,

"i en vind utan rast eller ro".

"Mörkt är statares liv, titta svart som hin

är den katten", sa Ivar Lo.

Och det rasslade mäktigt av nedfallna blad

kring den ljudlösa kattens fjät.

Och nattmörkret föll över Norrköpings stad,

och kring resten står glömskan tät.

Vi som bor i Norrköping kan glädja oss åt att Alf Henrikson ägnat vår stad uppmärksamhet. Det skrivs ju så sällan om vår arbetarstad. Vi kommer alltid i skuggan av Linköping, denna upphåsade medelklasstad med en massa universitet och fint folk.

Men vi har visst också fått nåt slags högskola på senare tid. I varje fall riskerar man nu att köra ihjäl en massa studenter som hasar sej fram över Skvallertorget på eftermiddagarna. Vi är ju inte längre nån arbetarstad sen Industrilandskapet tömts på fabriker. Så vad är vi då? Vi väntar på en ny identitet.