Stort tack för vacker vers!

Från poeten Ove Klinthäll har jag fått något som han kallar en sonett. Eftersom jag är poetiskt obildad går jag till ordboken för att få kunskap. Där får jag veta följande: Sonett är ett fyrfotat, fjortonradigt versmått med jambiska versrader. En sonett är uppdelad i fyra strofer, två fyraradingar och sedan två treradingar. Så har Klinthäll skrivit:

Jag tänker skriva en sonett igen

för rytm såväl som rim, det är jag bra på,

men rätt humör, förstås, det bör man va på,

om det ska bli nåt vettigt – verkligen.

Men innehållet, själva meningen

som läsar´n vissa krav bör kunna ha på,

den är jag, alltså mycket mindre bra på.

– Skit samma då, vi bortser ifrån den.

Jag vet, jag vet, jag är en skitpoet,

har inte den originalitet

som läsare som kan sonetter, ställer.

Men – skriva en sonett som saknar sting

och handlar om strängt taget ingenting,

är inte så förbaskat lätt, det heller.

Jag går tillbaka till ordboken. Där står ingenting om att en sonett ska ha något innehåll med sting eller originalitet. Den ska bara ha rätt form, och det har ju vår poets sonett. När jag läser den på nytt känns det skönt. Att slippa en massa försök att pracka på en åsikter och förståndigheter. Åsikter och klokhet har jag själv så det räcker. Men vackra verser kan jag inte skriva, så den här tog jag tacksamt emot.