Ondesunnysajdoffdestrit

År 1938 startade Thore Ehrling och jag varsin orkester. Hans blev långlivad och fick spela dansmusik på Skansen. Min blev bara ett par år gammal och spelade i en källare i det barnrikehus på Söder i Stockholm där jag växt upp.

Grabbarna i min orkester var inga dåliga jazzmusiker. De kunde inte spela efter noter men var bra på att improvisera. De gjorde som även Alice Babs Nilsson gjorde på den tiden – lärde sej låtar och texter från grammofonskivor utan att begripa vad titlar och texter på engelska handlade om.

Min orkester hade en mycket begränsad repertoar. Den första låt vi spelade hette Visspering. Sen blev det Åloffmi, Dajna och Ejntschisvit. Jag tror vi försökte oss på Stardasst också, men den var för släpig och rätt svår i harmonierna.

Jag blev aldrig någon framgångsrik kapellmästare. Men de låtar jag lärde mej på 1930-talet sitter kvar i mina fingrar på gitarren. Och de flesta av dem har överlevt i jazzens standardrepertoar. Själv kan jag än i dag gå och nynna på Ondesunnysajdoffdestrit utan att försöka komma ihåg hela texten eller fatta vad den egentligen betyder.